Textkritiker brukar använda ordet emendation, när de föreslår en ändring i en gammal text som i århundraden eller – som i Bibelns och i Homeros fall – i årtusenden har bevarats från antiken. Det är lätt att förstå att den som för hand kopierar en lång text lätt kan skriva fel eller hoppa över ett ord eller till och med en hel rad. En som kopierar en helig och redan kanoniserad text är mer noggrann än en som för hand skriver av ett exemplar av en viktig skrift som finns i manus men som ännu ej blivit förklarad helig, kanoniserad. Och man blir än mer benägen att göra ett skrivfel då man skriver av anteckningar från ett tal som en eller annan profet har hållit. För många bibelforskare var textavvikelser i de bibelböcker som hittades bland dödahavsrullarna ingen överraskning. Anmärkningsvärt var dock att avvikelserna var få och att de ofta visade sig vara den hebreiska grundtexten för Septuaginta, den första bibelöversättningen till grekiska.
Fortsätt läsa ”Om rättelser och avvikelser i den bibliska texten”Israeliternas krig mot de sju ursprungsfolken i Kanaan
Med stort intresse har jag läst Morton Narrowes artikel om Israeliternas krig mot de sju ursprungsfolken i Kanaan och hans slutsats att det som skildras hos Josua antingen inte ägt rum eller är väsentligt överdrivet. Och dessutom att de uppmaningar, som inleder 5 Mos.7 till förintande av de sju folken saknar verklighetsförankring. Morton Narrowes funderingar och slutsatser väcker tankar om den ”sanning” som ofta levereras att den gud som möter oss i Gamla Testamentet/den Hebreiska bibeln är en hård, krävande, intolerant och grym gud. Det finns kanske fler historiska texter att fundera över och analysera.
Gunnel Borgegård
Israeliternas krig mot de sju ursprungsfolken i Kanaan
Josuas bok berättar om israeliternas grymma och hänsynslösa erövringskrig mot landet Kanaans sju ursprungsfolk. Femte Mosebokens sjunde kapitel innehåller detaljerade instruktioner om hur och varför ett hänsynslöst utrotningskrig mot dessa folk bör föras. Ändå, trots dessa ”heliga” skrifter tvivlar numera många bibelkritiker på textens historiska sanningshalt. Tvivlet är dels baserat på brist på arkeologiska bevis dels på beskrivningen i Domarboken av en fredlig samlevnad mellan de olika stammarna och folken i landet Kanaan efter israeliternas invandring. Krigen i Domarboken, som egentligen är en mellantidsbok (åren mellan härföraren Josua och profet-domaren Samuel där få viktiga politiker är omnämnda) är nästan uteslutande lokala krig med bara ett fåtal stammar inblandade i stridigheterna eller krig mot ett mindre antal fiender som med få undantag är utländska angripare, banditer och/eller tillfälliga erövrare. Det är anmärkningsvärt att Josuas bok och Domarboken med sinsemellan så olika samhällssyn har placerats efter varandra av kronologiska skäl i alla bibelutgåvor och översättningar sedan kanoniseringen.
Hur är det då med påbuden – i det på många sätt för oss upplysta moderna läsare så motbjudande kapitlet 7 i 5 Moseboken – om en fullkomlig kategorisk etnisk rensning? Svaret är att kapitlet är expofakta och ohistoriskt. – Och detta är huvudämnet i denna betraktelse.
Faraos förhärdade hjärta
Judendomen som levande religion är baserad på några få oersättliga grundprinciper. I mina ögon är teshuvah (ånger och bättring, försoning – engelskans ”repentance”) religionens kärnbegrepp. Jag är inte ensam om den uppfattningen. Att de båda helgdagarna Rosh Hashanah och Jom Kippur, nyårsdagen och försoningsdagen, som är ägnade åt teshuvah, drar många till synagogan tydliggör vilken central roll, som försoning spelar. De som på dessa vördnadsbjudande dagar, jomim noraim, söker sig till synagogan är långt fler än de som kommer på andra judiska helgdagar, till och med på de dagar som firas till minne av viktiga händelser i judisk historia, till exempel påsk, lövhyddofesten och purim.
Fortsätt läsa ”Faraos förhärdade hjärta”Funderingar kring gott och ont i Bibeln
Efter alla de stora hösthelgdagarna har judar världen runt börjat läsa om Toran från början, det vill säga från Genesis/Första Moseboken. Så har även jag gjort. Häromdagen, när jag kom till de sammanlänkade två verserna i 1 Mos 2:25 och 3:1, lade jag särskilt märke till den hebreiska texten. Och jag kom att tänka på ett styrelsesammanträde i Bibelkommissionen under arbetet med Bibel 2000. Under en lång eftermiddag nämnde jag för en trött grupp bibelkunniga huvudpoängen i den artikel som jag just nu skriver. Jag berättade om Professor Robert Alters lärda insikter och gav ett tips om bibelns litterära stil, en ovanlig ”play on words” som saknas i efterbiblisk hebreiska. När bibeln använder samma eller liknande ord eller ordstam i närheten av varandra, se upp! Därför att – OM ordet kan ha olika betydelser kan dessa förekomma just där i texten. Jag minns att intresset vid sammanträdet var svagt och att jag inte gick vidare med någon ordentlig förklaring. Men det gör jag nu.
Fortsätt läsa ”Funderingar kring gott och ont i Bibeln”Dödsskuggans dal
Ett av mina starkaste minnen från mina många år som styrelseledamot i Bibelkommissionen, 1974 – 2000, rör diskussionen om hur Psalm 23:4 borde översättas till nutidssvenska. Professor Bertil Albrektsson påminde alla närvarande vid sammanträdet om att Bibelkommissionens uppdrag var att översättningen skulle återge den mening och den uppfattning som de första åhörarna/läsarna anammade när bibelorden ursprungligen uttalades eller skrevs ned. Med detta som princip, fortsatte han, bör Psalm 23:4 ordagrant lyda: Även om jag vandrar i den mörkaste dal… Han förklarade då det som numera finns nedtecknat i fotnoten i Bibel 2000: … (ofta) tolkas ordet mörkaste som en sammansättning av ”död” och ”skugga”, så även i Septuaginta (200–100- t. f.v.t. på grekiska). Sådana sammansatta ord (t.ex. orden ”dödsskuggans” och ”dal” sammanfogade; min anmärkning) förekommer dock inte i hebreiskan. Andra förekomster av ordet i den hebreiska bibeln (se t.ex. Job 34:22; Ps 107:10) visar att vad som avses är betydelsen ”(djupt) mörker”.
Fortsätt läsa ”Dödsskuggans dal”En dubbel texttolkning
Häromdagen var jag med om en judisk husinvigning, där ceremonin huvudsakligen kretsade kring att hänga upp en mezuza och klaff (den handskrivna textsamling som finns i mezuzans kapsyl). Seden att hänga upp mezuzan vid ingången till ett hus, kontor, fabrik, en lägenhets alla rum eller till en annan byggnad – toaletter och badrum undantagna – härstammar från Talmuds tolkning av 5 Mos 6:9: Du skall skriva dem på dina dörrposter …
I Talmud står det ingenting om hur en mezuza bör sättas upp och för mig var det en självklarhet att den skulle sitta på dörrpostens högra sida och lutas inåt mot själva rummet/huset.
Fortsätt läsa ”En dubbel texttolkning”