Judendomen som levande religion är baserad på några få oersättliga grundprinciper. I mina ögon är teshuvah (ånger och bättring, försoning – engelskans ”repentance”) religionens kärnbegrepp. Jag är inte ensam om den uppfattningen. Att de båda helgdagarna Rosh Hashanah och Jom Kippur, nyårsdagen och försoningsdagen, som är ägnade åt teshuvah, drar många till synagogan tydliggör vilken central roll, som försoning spelar. De som på dessa vördnadsbjudande dagar, jomim noraim, söker sig till synagogan är långt fler än de som kommer på andra judiska helgdagar, till och med på de dagar som firas till minne av viktiga händelser i judisk historia, till exempel påsk, lövhyddofesten och purim.
Teshuva är de stora profeternas gåva till både judendomen och kristendomen. Teshuvah är enligt midrashens fantasi en av de företeelser Gud danade före världens tillblivelse, ett poetiskt sätt att påstå att teshuvah ger människans liv gudomlig betydelse. Eftersom Gud är nådig och barmhärtig, tar Herren välvilligt emot människans helhjärtade ånger och hennes uppriktiga beslut att ändra sig och vända sig ifrån sitt syndiga leverne. Gud förlåter därför att denna teshuva-process kommer att förändra individen och i vissa situationer även rädda världen. (Jag tänker på profeten Jonas bok som läses i sin helhet på Jom Kippur, där hela stadens befolkning bättrar sig och Gud annullerar den hotade dödsdomen.) Teshuvah kan spela denna centrala roll endast på grund av att judendomen ser varje människa som en fri, självständig skapelse som kan och måste ta ansvar för sina gärningar. Och självklart har människan ansvar endast för det hon själv mäktar välja. Teshuvahs grund är ingenting mindre än tron på människas fria vilja. Det som man är tvungen att göra, psykiskt eller fysiskt, står dock utanför individens ansvarsområde.
2 Mosebok 7:3 – 4a
”Men jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många tecken och under i Egyptens land. Farao skall icke höra på eder;” (1917 års bibelöversättning)
”Jag skall göra farao hård och omedgörlig, så att han inte lyssnar på er, hur många under och tecken jag än gör i Egypten.” (Bibel 2000)
Det är därför som judiska filosofer, mystiker, skriftlärde och framförallt de oerhört begåvade medeltida texttolkarna har brottats intensivt med 2 Mos. 7:3 och de andra texter i Exodus, där det står att Gud förhärdade Faraos hjärta så att han vägrade befria israeliterna. Hur kan vår rättvisa och barmhärtiga Gud straffa Farao och hela hans folk med de tio plågorna om det var Gud och inte Farao som tvingades till denna omedgörlighet? Det finns många försök att förklara detta. Den förklaring som tilltalar mig mest är att Farao till en början vägrade släppa israeliterna men efter ett tag blev hans reaktioner till en vana och sålunda automatiska. Gud gjorde hans hjärta hårt i början, men inte så hårt att han inte hade kunnat gå emot. Men som ett ordspråk i Talmud lyder – ”vanor börjar som spindelnät men när de upprepas tillräckligt ofta blir de till hårda rep”.
Denna bibeltext är så välkänd och bearbetad att det är få nya förslag som dyker upp. Men häromdagen råkade jag hitta en för mig fullkomligt ny tolkning. Den finns i e-mejltidningen Mosaic (April 11, 2018), där en av mina favoritförfattare, en okänd person som skriver under signaturen Philologos svarar på insända frågor. I detta nummer tar han upp ett brev från en välkänd judisk novellist, Dara Horn, som föreslår ett alldeles nytt (enligt Philologos) sätt att se på översättningen av ”förhärda Faraos hjärta”. Hon visar en hieroglyf av hur en nyligen avlidens hjärta placeras i en vågskål på en våg, där man har placerat en fjäder i den andra vågskålen. Innebörden är att för att inte straffas efter döden måste den ondska den avlidna vållat i sin livstid vara oerhört liten. Den får inte väga mer än en fjäder. Och Dara Horn påpekar med rätta att den hebreiska ordstammen KBD betyder både ”tung” och ”hård”. Det är därför som en möjlig översättning av 2 Mos 7:3 skulle kunna vara att Gud gjorde Faraos hjärta tungt och när han sedan lade det i vågskålen bestod Farao inte provet. Därmed undviker man det teologiskt omöjliga, nämligen att Gud genom att förhärda Faraos hjärta berövar honom hans fria vilja.
Philologos är glad för frågan men negativ till tolkningen. Hans svar är för detaljerat för denna korta artikel men om intresse finns, kan jag ta upp hans svar i mitt nästa inlägg.
Morton Narrowe
