Efter alla de stora hösthelgdagarna har judar världen runt börjat läsa om Toran från början, det vill säga från Genesis/Första Moseboken. Så har även jag gjort. Häromdagen, när jag kom till de sammanlänkade två verserna i 1 Mos 2:25 och 3:1, lade jag särskilt märke till den hebreiska texten. Och jag kom att tänka på ett styrelsesammanträde i Bibelkommissionen under arbetet med Bibel 2000. Under en lång eftermiddag nämnde jag för en trött grupp bibelkunniga huvudpoängen i den artikel som jag just nu skriver. Jag berättade om Professor Robert Alters lärda insikter och gav ett tips om bibelns litterära stil, en ovanlig ”play on words” som saknas i efterbiblisk hebreiska. När bibeln använder samma eller liknande ord eller ordstam i närheten av varandra, se upp! Därför att – OM ordet kan ha olika betydelser kan dessa förekomma just där i texten. Jag minns att intresset vid sammanträdet var svagt och att jag inte gick vidare med någon ordentlig förklaring. Men det gör jag nu.
Att jag just i samband med Adam, Eva och ormen kom att tänka på det där sammanträdet beror på Första Mosebokens tydliga exempel på det som professor Alter iakttagit. Det hebreiska ordet ARUM är det vanliga ordet för ”naken”, att vara utan kläder. Samma ord, ARUM, kan också betyda ”listig”, ” slug”. Och här i 1 Mos 2:25 och 3:1 finns båda dessa betydelser.– Både mannen och kvinnan var nakna (arumim, pluralis) … och Ormen var listigast (arum) av alla vilda djur… Skriften använder samma ords båda betydelser. Ibland förekommer detta fenomen med några versers mellanrum. Här är det kristallklart, eftersom verserna står omedelbart efter varandra.
Jag går vidare. En variation av detta ordbruk förekommer i 1 Mos 38:9, där samma ord har två närliggande betydelser. Här gäller det det hebreiska ordet ZERA, säd. Ordet förekommer i denna vers inte mindre än tre gånger och detta utan att ens en enda gång finnas i sin grundbetydelse som är ”säd/det som man sår”. Istället ser vi variationer av säd, sperma samt barn, vars koppling till säd är tydlig. Professor Alter behåller i sin översättning till engelska ”säd” alla tre gångerna utan förklaring, vilket gör att läsaren måste fundera över ordets egentliga innebörd. Så gör inte Bibel 2000. Men Onan visste att barnet (Zera) inte skulle räknas som hans, och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd (Zera) spillas på marken för att slippa skaffa barn (Zera) åt sin bror. Om denna ovanlighet sa jag inte något vid sammanträdet i Uppsala.
Jag skriver dessa rader därför att jag gjort en viktig upptäckt i samma bibelavsnitt, som det jag inledde med, nämligen 1 Mos 3. Här gäller en för judisk och kristen teologi grundläggande princip. Några få ord som uttalas en gång av ormen, en gång av Herren och både gångerna, tror jag, med motsatt innebörd. Jag hänvisar till 1 Mos 3:5 och 3:22. Ormen sade med rätta till kvinnan och mannen att Gud visste vad som skulle hända om de åt av frukten … Ni blir som gudar med kunskap om gott och ont. Gud instämmer senare mer eller mindre: Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont… (1 Mos 3:22)
Nyckelorden här är ”gott och ont”. Ormen känner till trädets namn men knappast vad gott och ont verkligen är (och för resten vet ingen heller något om döden, det utlovade straffet för olydnad.) Ormens uppförande illustrerar vad ”gott” innebär för denna sluga varelse. Ormen uppviglar till ohörsamhet. För ormen innebär det att bli som Gud, för visso att tänka själv men med avsikten att göra uppror. Vad orden egentligen betyder kan vi utröna av händelseförloppet. Adam och Eva äter trädets frukt och får veta att de är nakna. I så fall måste ”gott” i detta sammanhang betyda rätt, passande i socialt umgänge. ”Ont” betyder sålunda det motsatta, det vill säga opassande. I andra sammanhang kan orden betyda annat som Adam och Eva skall lära sig. I judisk tradition är det imitatio Dei (det är ju så vi brukar säga.) Det hebreiska hålla sig till Gud, gå med Gud är inte lika tydliga och pregnanta.
Både Gud och ormen talar om hur Adams och Evas ögon öppnas och de lär sig att skilja mellan tov och ra, gott och ont, passande och opassande, rätt och fel. Men Gud och ormen kan knappast mena sak samma med vad det är som är ”tov” och vad som är ”ra”.
För den listiga ormen kan dessa ord betyda nästan vad som helst men kan knappast inneha den etiska dimension som imitatio dei (att likna Gud) har fått i judendom och kristendom. Jag tänker nu på en välkänd Midrash där att gå Guds väg är att besöka den sjuke, trösta den sörjande och begrava den döde. Detta är knappast vad ormen menar med gott. Slughet, girighet, makt över andra djur tänker man på; ej på medmänsklighet och barmhärtighet.
Morton Narrowe
