Häromdagen var jag med om en judisk husinvigning, där ceremonin huvudsakligen kretsade kring att hänga upp en mezuza och klaff (den handskrivna textsamling som finns i mezuzans kapsyl). Seden att hänga upp mezuzan vid ingången till ett hus, kontor, fabrik, en lägenhets alla rum eller till en annan byggnad – toaletter och badrum undantagna – härstammar från Talmuds tolkning av 5 Mos 6:9: Du skall skriva dem på dina dörrposter …
I Talmud står det ingenting om hur en mezuza bör sättas upp och för mig var det en självklarhet att den skulle sitta på dörrpostens högra sida och lutas inåt mot själva rummet/huset.
Det kom som en stor överraskning när jag läste att sefardi– och mizrachijudar (judar som härstammar från arabländer och från Mellanöstern) inte håller med om detta. De hänger sina mezuzot lodrätt. Att östeuropeiska och tyska judar placerar mezuzan lutande är resultatet av en dispyt mellan två verkligt betydande ashkenasiska rabbiner, Rashi och hans dotterson Rabbenu Tam, i slutet av tusentalet. Det var Rabbenu Tam som drog en parallell mellan mezuzan och stentavlorna och Torarullarna som låg horisontellt i arken under ökenvandringen och likadant i det allraheligaste i Kung Salomos Tempel. Det var först 150 år senare som rabbinen Jakob ben Asher i sin betydande lagbok, Arbaah Turim, föreslog ett sätt att hedra dessa två storheter genom att kompromissa och placera mezuzan så som ashkenaziska judar fortfarande gör. Han lagstiftade en P’shara, en kompromiss. Den bibliska vers som enligt Talmud lär ut kompromissens vikt och betydelse är 5 Mos 6:18: Du skall göra det som är riktigt och rätt i Herrens ögon.
Att rabbinerna i Talmud redan hade baserat en oerhört viktig juridisk princip just på denna vers spelade ingen roll. Det som är riktigt och rätt (Jashar v’tov) är vad Herren begär av ”den människa som fruktar Herren” (Det bibliska sättet att beskriva och samtidigt definiera den som vi idag skulle kalla ”en religiös människa”. Orden ”religion” och ”religiös” är begrepp som är av senare datum.)
Den som skarpast har klarlagt denna etiska princip är Nachmanides (Ramban – Rabbin Moshe ben Nachman) som levde i Spanien och sedan i Jerusalem under 1200-talet. Han skriver att Toran inte kan förutse alla möjliga situationer i en människas liv som kräver etiska beslut. Ingen bok, inte ens en helig bok, kan förse oss med mer än en bråkdel av den vägledning som behövs. Torans lagar bör ses som principer, som vill göra oss mer medkännande, insiktsfulla och fundersamma i förväg, bättre rustade att handla när vi längre fram måste brottas med konkreta dilemman. Du skall inte ljuga, du skall inte bära falskt vittnesbörd, du skall ta hand om de fattiga, om änkor, föräldralösa barn, främlingar och så vidare har som mål att få oss att inse att det som verkligen åligger oss är att göra det som är rätt och gott i Guds ögon.
En av Nachmanides mest omdiskuterade bibeltolkningar gäller 3 Mos 11 och har med kosher (dietlagarna) att göra. I sin kommentar understryker han hur otillräckliga dessa bestämmelser är och hur mycket de bortser ifrån. I Torah finns inga instruktioner om hur man bör äta, inget förbud mot att frossa, att spisa på ett svinaktigt sätt, att överkonsumera, med mera. En jude kan uppfylla Torans dietregler och ändå missa huvudpoängen. Det står i slutet av kapitlet, som en viss sammanfattning, att dessa lagar skall leda oss till helighet. Men – och nu är det jag som talar och inte Nachmanides – utan att göra det som är rätt och gott kan man inte finna nåd och ynnest i Guds och människors ögon. Även här gäller det att handla – lifnim meshurat hadin – att göra mer än vad lagen kräver av oss.
Wow! Allt detta – en kompromiss , en p’shara, och en vägledning i judisk-kristen etik – lifnim meshurat hadin – utifrån en enda bibelvers, 5Mos 6:18.
Morton Narrowe
