Textkritiker brukar använda ordet emendation, när de föreslår en ändring i en gammal text som i århundraden eller – som i Bibelns och i Homeros fall – i årtusenden har bevarats från antiken. Det är lätt att förstå att den som för hand kopierar en lång text lätt kan skriva fel eller hoppa över ett ord eller till och med en hel rad. En som kopierar en helig och redan kanoniserad text är mer noggrann än en som för hand skriver av ett exemplar av en viktig skrift som finns i manus men som ännu ej blivit förklarad helig, kanoniserad. Och man blir än mer benägen att göra ett skrivfel då man skriver av anteckningar från ett tal som en eller annan profet har hållit. För många bibelforskare var textavvikelser i de bibelböcker som hittades bland dödahavsrullarna ingen överraskning. Anmärkningsvärt var dock att avvikelserna var få och att de ofta visade sig vara den hebreiska grundtexten för Septuaginta, den första bibelöversättningen till grekiska.
Den som studerar den traditionella hebreiska bibeltexten är van vid tryckta anteckningar i marginalen, som med ganska få undantag gäller textuella avvikelser. De vanligaste förkortningarna refererar till bibelord som inte läses precis som de står. Skriftlärda säger att keri (hur texten läses) inte är densamma som ketiv (hur det verkligen står). Den stora majoriteten av dessa avvikelser är urgamla och lätta att förklara. Redan i Talmud konstaterar rabbinerna att det finns en ejm lemikra (lit.En mor, dvs en tradition) för hur texten ska läsas och en ejm lemesora (en mor till traditionen = ett bestämt sätt att skriva).
BIld av Dmitriy Gutarev från Pixabay
Jag vet inte om rabbinerna i Talmud visste att det hebreiska språket som fram till medeltiden alltid skrevs utan vokaler tidigt utvecklade ett hjälpsystem för läsaren. En del bokstäver lades till orden för att visa hur orden bör uttalas. Ursprungligen skrevs till exempel orden för ung man (N AA R) och ung kvinna (N AA Ra H) på samma sätt. Man skrev (N AA R). Jag väljer detta exempel för att illustrera fenomenet eftersom 5 Mos. 22:13-29 handlar om unga flickor och i nästan varje vers är ordet skrivit utan bokstaven H. I marginalen står att man skall läsa N AA Ra H, fast det i texten står N AA R. Har någon gjort fel? Knappast. Texten i 5 Mos. 22 är så pass gammal att den skrevs ned innan man började använda bokstaven H vid slutet av ordet som tyst hjälpbokstav. Bokstaven visar att vid ordets slut skall man säga ah, stavelsen som skiljer naar från naarah. Och så skall man göra med nästan alla likande ord. Till exempel: JeLeD = pojke, JaLDaH = flicka, Ish = man, Ishah = kvinna.
De flesta skillnaderna mellan keri och ketiv liknar dem som förekommer i 5 Mos. 22. De anges vanligtvis för att förtydliga ordets natur och påverkar inte textens mening och betydelse. Så är det däremot inte med ett textfenomen som är känt som Tikkun Sofrim (avskrivarens förändringar). Tikkun Sofrim är mer sällsynt och mycket mer komplicerat än KeRi och KeTiV. (KeRi speglar det som står i marginalen och KeTiV den stavning kommentatorerna använder sig av).
Morton Narrowe
