Israeliternas krig mot de sju ursprungsfolken i Kanaan

Med stort intresse har jag läst Morton Narrowes artikel om Israeliternas krig mot de sju ursprungsfolken i Kanaan och hans slutsats att det som skildras hos Josua antingen inte ägt rum eller är väsentligt överdrivet. Och dessutom att de uppmaningar, som inleder 5 Mos.7 till förintande av de sju folken saknar verklighetsförankring. Morton Narrowes funderingar och slutsatser väcker tankar om den ”sanning” som ofta levereras att den gud som möter oss i Gamla Testamentet/den Hebreiska bibeln är en hård, krävande, intolerant och grym gud. Det finns kanske fler historiska texter att fundera över och analysera.
Gunnel Borgegård

Israeliternas krig mot de sju ursprungsfolken i Kanaan

Josuas bok berättar om israeliternas grymma och hänsynslösa erövringskrig mot landet Kanaans sju ursprungsfolk. Femte Mosebokens sjunde kapitel innehåller detaljerade instruktioner om hur och varför ett hänsynslöst utrotningskrig mot dessa folk bör föras. Ändå, trots dessa ”heliga” skrifter tvivlar numera många bibelkritiker på textens historiska sanningshalt. Tvivlet är dels baserat på brist på arkeologiska bevis dels på beskrivningen i Domarboken av en fredlig samlevnad mellan de olika stammarna och folken i landet Kanaan efter israeliternas invandring. Krigen i Domarboken, som egentligen är en mellantidsbok (åren mellan härföraren Josua och profet-domaren Samuel där få viktiga politiker är omnämnda) är nästan uteslutande lokala krig med bara ett fåtal stammar inblandade i stridigheterna eller krig mot ett mindre antal fiender som med få undantag är utländska angripare, banditer och/eller tillfälliga erövrare. Det är anmärkningsvärt att Josuas bok och Domarboken med sinsemellan så olika samhällssyn har placerats efter varandra av kronologiska skäl i alla bibelutgåvor och översättningar sedan kanoniseringen.
Hur är det då med påbuden – i det på många sätt för oss upplysta moderna läsare så motbjudande kapitlet 7 i 5 Moseboken – om en fullkomlig kategorisk etnisk rensning? Svaret är att kapitlet är expofakta och ohistoriskt. – Och detta är huvudämnet i denna betraktelse.

Kung Josia på en 1600-talsmålning i av okänd konstnär i koret i Sankta Maria kyrka i Åhus. Public domain, via Wikimedia Commons

Få är de kvalificerade bibelhistoriker som tvivlar på sanningshalten i Andra Kungabokens kapitel 22, som handlar om den lagbok som hittades när Kung Josias härskade i Judéen (640–609 f.v.t.). I kungens artonde regeringsår beordrade kungen först en byggnadsinspektion av grunden till Templet och sedan att erfarna och kompetenta byggnadsarbetare skulle få de ekonomiska resurserna för att utföra de nödvändiga reparationerna, restaureringarna och ombyggnaderna. Så blev det. Ombyggnaden ägde planenligt rum. Men lagboken vållade en omfattande religiös omvandling. Kungen sörjde, rev sönder sina kläder, kontaktade profetissan Hulda för att få vägledning och tog sedan itu med att tillämpa de av bokens lagar och befallningar som skilde sig från tidigare praxis. Förändringarna som följde på upptakten blev stora. Den största reformen var att kungen stängde ned alla offerhöjder runtom i landet och de präster som tjänstgjorde där pensionerades och förflyttades till Jerusalem. I huvudstaden fick de inte längre medverka i utförandet av offertjänsten eller i allt annat som hade med Templets ritual att göra. Kulten centraliserades till Templet i Jerusalem. Där ägde alla offer rum. Tidigare var allt köttförtäring sammankopplad med någon religiös ceremoni vid någon av de många närliggande offerhöjderna. Men nu fick man var som helst i landet slakta kosher djur och äta köttet utan gudstjänst. Förtärandet av heligt, offerkött begränsades till Jerusalem. Kungen tillämpade också en del av bokens andra tidigare okända lagar och av denna anledning vållade t.ex. det första påskfirandet mycket besvär och missnöje.

Den bok som hittades under Templet innehöll nästan otvivelaktigt en stor del av bibelns Femte Mosebok. Endast i denna text, som i så mycket skiljer sig från de andra Moseböckerna i form, stil och innehåll, förekommer de nya föreskrifter som kungen tillämpade. Så t.ex. i början av kapitel 12 står det så här – När ni dyrkar Herren skall ni… uppsöka den plats som Herren, er gud, väljer ut… Ni skall inte göra som vi gör här i dag, när var och en gör som han vill …och senare i samma kapitel 12:15 Däremot får du i alla dina städer slakta och äta kött, så mycket du vill… Då får både rena och orena (människor) äta… Men blodet får du inte förtära. Du skall hälla ut det på marken som vatten. (Det gjorde man redan, så det var inte något nytt – MN)
Det som står i 5 Moseboken är sålunda antigen gamla bortglömda bestämmelser och traditioner från Mose tid eller nyskrivna texter av prästerna vid kung Josias hov eller någon annanstans i kungens tjänst omkring år 624 f.v.t. I vilket fall som helst dateras dessa texter till åtminstone 400 år efter den tid israeliterna invaderade och erövrade landet Kanaan. De sju folken – hettiterna, girgasheerna, amoreerna, kanaaneerna, perisserna, hiveerna och jevuseerna – som för att omöjliggöra beblandning räknas upp i kapitel 7 för en förintelse som aldrig ägde rum, fanns inte längre till på kung Josias tid. Och lägg märke till att de närliggande folken, moabiter och edomiter, som faktiskt fortfarande existerar och är Judeens verkliga grannar vid upptäcktstiden (622 f.v.t.) inte står på listan i Femte Moseboken.

Min slutsats är att den Cherem (religiöst förpliktade förintelse) som skildras i Josuas bok antingen inte har ägt rum eller, mer sannolikt, var begränsad och/eller att beskrivningarna av grymhet under erövringen är överdrivna. Och oavsett hur det var med krigen som Josua förde enligt Josuas bok kan vi konstatera att befallningarna i 5 Mosebokens kapitel sju endast är tomma ord. Uppmaningarna är inte vackra men de är inte heller verkliga. Kapitlets syfte är att varna för blandäktenskap med landets övriga befolkning men det sätt som förbudet är formulerat på är allt för starkt men också överdrivet och ohistoriskt. Så ser jag på en uttalad befallning om Cheremkrig mot icke existerande främmande folk.

Morton Narrowe