Som barn lärde jag mig en tradition som är nästan okänd i Sverige. När man träder in i en synagoga citerar man tyst på hebreiska 4 Mos. 24:5 Mah Tovu ohalecha Jaakov, mishkenotecha Jisrael – Sköna är dina tält, Jakob, dina boningar, Israel!
En variation av denna tradition fanns kvar under mina aktiva år som Stockholms rabbin, men var tämligen undangömd – till Glämsta, den judiska sommarkolonin, och till Stora Synagogans fredagskvällsgudstjänst, som inleddes med att förebedjaren och församlingen sjöng texten tillsammans. Bruket är nästan borta nu och ersatt av dikten Jedid Nefesh. Inledningen med Mah Tovah finns endast kvar vid kvällsgudstjänsterna på Rosh Hashanah och de tre vallfärdsfesterna.
Vid George Floyds begravning den 9 juni i Houston, Texas, hölls två tal som NBC TV visade på play. Till skillnad från President Trump som visade upp en bibel utan att öppna den eller citera något ur den när han spelade in en PR-film utanför en kyrka lyfte både Joe Biden och en afro-amerikansk kongressledamot fram några välkända texter ur den heliga boken och lade ut dem när de talade i kyrkan.
Vilket är det viktigaste budet? Ett litet bibelstudium baserat på ett stycke ur en Midrashsamling (Sifre, Kedoshim, Parasha 2, kapitel 4)
Enligt Markus 12:28-34 fick Jesus en gång frågan Vilket är det viktigaste budet av alla? Då svarade han som många vet att det viktigaste budet är det dubbla kärleksbudet, nämligen kärleken till Gud (5 Mos. 6:5) och kärleken till nästan (3 Mos. 19:18).
I drygt 80 år har jag, bildligt talat, omfamnat bibeltexter. Jag inledde nämligen mina hebreiska studier vid 8 års ålder. En del, som till exempel 1 Mosebokens kapitel 22 om Akeda – Isaks bindande – och Jag gav dem också bud som inte var goda och stadgar som inte förde till liv i Hesekiel 20:25 har jag brottats med. Andra som till exempel Mika 6:6-8 och Jesaja 2:2-4 har jag tagit till mitt hjärta.
Varje år ser jag fram emot två speciella aftnar, som är ägnade att komplettera och fördjupa den judiska andligheten. Den ena är Kol Nidre, aftonen före försoningsdagen, Jom Kippur. Den infaller på hösten. Den andra är Sederaftonen, den första kvällen av det osyrade brödets högtid, Pesach. Den infaller på våren. I år den 8 april.
Morton Narrowe
Kol Nidre är en högtidlig gudstjänst i synagogan. Sederafton i hemmet är mer informell, men ändå något så unikt som en stor måltid där man följer nedärvda traditioner, läser högt ur en urgammal bok, Haggada, och uppmanas att diskutera helgens innebörd och betydelse. Det står till och med så här i Haggadan: Det är en mitzvah att berätta om uttåget ur Egypten. Ju mer desto bättre.
Fram till i år har vår familj samlats, tre generationer, för att undervisa och inspirera barnen, läsa gamla texter och sjunga traditionella sånger, festa och fira. Tyvärr har den stora åldersskillnaden omöjliggjort djupa samtal om bibelns text och helgens religiösa innebörd. Vi har för det mesta anpassat oss till barnens intressen och koncentrationsnivå. Vi har ställt frågor och fått barnen att dela med sig av hur de har förstått bibelns historia och berätta om annat som de har lärt sig i Hillelskolan. De vuxna har avstått från de djupa diskussionerna men den goda maten, gemenskapen kring bordet, barnens glädje av att fira med sina kusiner har ändå gjort kvällarna speciella för alla.
Och i år? I pestens tid? Vi kan zooma eller googla Hangout när vi tänder ljus, välsignar vinet Kiddush, ställer de fyra frågorna och sjunger en eller annan sång. Men det blir inte detsamma. Och ändå finns det ett ljus i mörkret, i den konstiga ensamheten, när min hustru Judith och jag sitter ensamma vid bordet och intar en festmåltid för två. Ljuset som jag ser är att i år kan vi två göra det som inte gick i de stora familjesamlingarna, när att hitta afikommen (en bit osyrat bröd som gömts för att barnen under kvällen ska söka efter den) är viktigare än det märkliga att Moses, ledaren som förde israeliterna ut ur Egypten inte finns med i Haggadans text. (Men varför? Intressant diskussion, eller hur?) Den 8 april kan Judith och jag uppfylla Haggadans viktiga bud att diskutera Pesachs mening och betydelse, frihet och slaveri och demokrati och tyranni. I år blir det en annorlunda sederafton. Våra tre barn kommer var och en att hålla en seder anpassad till sin familj och vi två skall hålla vår seder, anpassad till oss. Skönt, men egentligen långtifrån perfekt.
Den 9 mars gick skådespelaren Max von Sydow ur tiden. Samma dag berättade man i Sveriges Radios Studio 1 om hans liv och verksamhet. Inslaget avslutades med en uppspelning av den berömda scenen ur filmen Det sjunde inseglet, då Riddaren och Döden möts i ett parti schack. Riddaren (von Sydow) ställs ansikte mot ansikte med Döden (Bengt Ekerot) och de inleder en dialog: Vem är du? Jag är döden… Snart tar spelet vid, för att med några uppehåll fortsätta filmen igenom.
