Den 9 mars gick skådespelaren Max von Sydow ur tiden. Samma dag berättade man i Sveriges Radios Studio 1 om hans liv och verksamhet. Inslaget avslutades med en uppspelning av den berömda scenen ur filmen Det sjunde inseglet, då Riddaren och Döden möts i ett parti schack. Riddaren (von Sydow) ställs ansikte mot ansikte med Döden (Bengt Ekerot) och de inleder en dialog: Vem är du? Jag är döden… Snart tar spelet vid, för att med några uppehåll fortsätta filmen igenom.
Första gången jag hörde replikerna var 1957 på biografen Thelia i New York City. Det var under den tid jag bedrev rabbinstudier vid The Jewish Theological Seminary. Då kunde jag inte ana att orden en gång skulle yttras av mig i den enda scen jag någonsin spelat professionellt på teatern. Vid två tillfällen uppträdde jag nämligen på Scenen Lejonkula, i Exil Bergman under september 2017 på Dramaten i Stockholm. Vid det laget hade jag lärt mig att utgångspunkten för scenen i Det sjunde inseglet är Albertus Pictors bild av schackspelet målad under 1480-talet och att den berömda målningen finns i Täby Kyrka, dit för övrigt Samarbetsrådet för många år sedan gjorde en vårutflykt.
Som ni förstår väckte radioinslaget en del minnen och känslor till liv hos mig, men dessutom nya tankar om teologiska spörsmål. De funderingarna får mig att skriva dessa rader.
Vid filmvisningen i New York läste jag replikerna på textremsorna. Väl i Sverige upptäckte jag att jag egentligen inte helt förstått vad Riddaren och Döden säger till varandra. Att jag har svårt att förstå orden beror delvis på hur Ekerot och von Sydow uttalar sina repliker. Men jag har inte heller sökt efter en utskrift av replikerna. Det är att jag avsiktligt har underlåtit att ta reda på fakta som är orsaken till mina funderingar. Min underlåtenhet berör nämligen något djupare och mer abstrakt hos mig själv: min inställning till Midrash, till den rabbinska texttolkningstraditionen. Vissa oklarheter värderar jag högt och dem vill jag innerst inne bibehålla.
Jag ursäktar mig inför Ingmar Bergmans originaltext och delger här läsaren hur jag har uppfattat och förstått von Sydows skånska och Ekerots stockholmska. Det som står här är också hur jag på scenen spelade detta teaterstycke.
- Vem är du? Jag är döden. Har du kommit för att hämta mig? Jag har länge gått vid din sida. Det märkte jag. Är du beredd? Min kropp är rädd(?)/ beredd(?) men inte jag själv.-
Ska det vara rädd eller beredd? Jag har valt att inte ta reda på det och istället se på repliken med midrashiska ögon. Låt mig förklara: Midrash är ett gammalt hebreiskt ord, som egentligen har med att söka att göra. Läsaren antas genomsöka en text för att ta fram olika budskap. Systemet vilar på antaganden att en helig text såväl som högtstående skönlitteratur är ”mångfacetterad”, det vill säga den får tolkas på olika sätt. Det är självklart att en del tänkbara tolkningar alltid ligger närmare textens historiska/teologiska mening, medan andra kan vara mer eller mindre långsökta. En del Midrashim (pluralis) använder en exegetisk metod – de läser ut betydelsen/meningen ur textens ordagranna betydelse. Andra Midrashim använder en eisegetisk metod och läser in betydelsen/meningen utifrån. I Det sjunde inseglet skulle Dödens ord kunna vara både rädd och beredd, de besitter exegetiska möjligheter. Båda framkallar logiska följdord, när man betraktar sammanhanget i filmen. Det ord (rädd eller beredd) man väljer avslöjar åhörarens psykiska och/eller teologiska hållning.
Är Riddaren rädd för döden eller är han nu beredd att i detta ögonblick utan klagomål acceptera det som är alla dödligas oundvikliga öde? Frågan gäller inte kroppen, som fysiskt är som den är, antingen trött och dödstörstig eller fortfarande stark nog för att kämpa vidare. Oavsett hur kroppen förhåller sig – säger Riddaren i Max von Sydows gestalt – är riddarens inre själv, hans väsentliga jag, det motsatta. Om kroppen är rädd, fruktar jaget inte döden. Jaget tar emot vadhelst som komma skall. Om kroppen däremot är beredd att dö och är mer eller mindre nöjd med sina dagar på jorden, är jaget som håller till inom kroppen inte det. Detta betyder ingenting mindre än att den individ som svarar att han trots kroppens svaghet vill kämpa vidare även framgent vill fortsätta sitt sökande efter livets mening. Riddaren vill veta mera om och framförallt varför en enligt vår tradition barmhärtig Gud har dolt sitt ansikte för människan, den som vi tror är Guds viktigaste och till och med älskade skapelse.
När det gäller dessa funderingar är oklarheten bättre än svaret.
Rädd eller beredd? Nej. Rädd och beredd.
Morton Narrowe
