Påskveckan i den ortodoxe kristnes liv

Misha Jaksic, ortodox präst

När Jesus tillfrågades varför hans lärjungar inte fastade, svarade Han: “Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem. Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta. Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den dagen är inne kommer de att fasta”. (Mark 2:19-20)

Misha Jaksic Foto: Johannes Söderberg, SVT

Påsktiden är den kristnes årliga vandring mot Jerusalem, och den Stora veckans omtumlande händelser – där mänskligheten slutligen kröns som en brud med Guds största gåva till både mänskligheten och hela skapelsen, livets seger över döden – är vi de fastande bröllopsgäster-na. Med bön, fasta och vaksamhet när vi vår själs oljelampa. Och tillsammans med de visa brudtärnorna i Herrens liknelse (Matt 25:1-13) iordningställer vi vår egna inre brudkammare för mötet med Brudgummen, som kommer till var och en av oss med det eviga livets bröllopsgåva, liksom Han kommer för att uppfylla kosmos, hela skapelsens brudgemak, med Guds Rikes oskapade ljus, det ljus som visar hela skapelsen i dess rätta form: ty mer strålande än något kungligt gemak har Kristi grav visat sig, vår uppståndelses källa (ur den Gudomliga liturgin).

Genom korsets och vetekornets lag (Joh 12:24) – en helighetens absurditet – går den ende Odödlige in i döden, för att föra mångfalden av oss dödliga till livet. Han som ständigt är hos oss, med oss, ja, också i oss, kommer dock ändå ständigt till oss, för att föra oss från vår tillvaro av mörker och förgängelse till det av ljus och liv uppfyllda paradiset, ja, låta detta paradis även bli en verklighet mitt ibland oss och djupt i oss.

I tacksägelse går vi, i denna den heligaste av veckor, Honom till mötes för att möta:
Messias ankomst i triumf och jubelropen på Palmsöndagen – Han som i himmelen tronar på keruberna, rider nu in på jordens damm sittande på en åsnas rygg;
Sveket, förräderiet, förnekelsen – Han som bejakar och bekräftar hela skapelsen och människan, dess krona, sviks nu, förråds och förnekas av sina lärjungar och närmaste vänner;
Domen – Hela världens Domare, Han som kommer för att fria och befria, fängslas nu och döms till döden av oss syndare;
Bespottelsen – Han som med sitt spott gav syn åt den blinde, bespottas nu av vår andliga blindhet;
Piskandet – Han som med piskrapp drev ut månglarna ur sin Faders hus, piskas nu av mänsklighetens oförsonlighet;
Törnekronan – Han som gjorde människan till skapelsens huvud och krönte henne med ära och härlighet, får nu av henne en törnekrona som sårar Hans huvud;
Spikarna och spjutet – De händer som helat sjuka, de fötter som gått genom världens tåredal med Rikets glädjebudskap, den kropp Gud antog för vår frälsnings skull, genomborras nu av järn;
Korsfästelsen – Han som upprättar den fallna människan, lyfts och spikas nu av henne upp på ett kors;
Gallan – Han som stillar vår existentiella törst med sig som livets vatten, erbjuds nu själv, i sin törst, galla att dricka;
Graven – Han som fört oss ut ur intighetens mörker till vardandets ljus, läggs nu av oss i en mörk grav;
Gravvilan – Han som vilade från sitt skapelseverk, vilar nu i graven sin sabbatsvila, samtidigt som Han påbörjar sin nyskapelse;
Uppståndelsen – Han som av oss mottog döden och graven, uppstår nu på skapelsens åttonde dag, ger oss nu livet och för oss till dagen utan afton.

Och i glädje lovsjunger vi:
Uppståndelsens dag! Låt oss upplysas, o folk! Påsken, Herrens Påsk! Från döden till livet och från jorden till himmelen har Kristus, vår Gud, fört oss fram, oss som sjunger segersången:
Kristus är uppstånden från de döda! (Ur Påskens kanon, Sång 1)

Så kom, låt oss ta emot ljuset av den Uppståndne! Den uppståndne Kristi ljus må upplysa oss alla!

Sederafton – i år utan familjens fysiska närvaro

Morton Narrowe, överrabbin emeritus:

 Varje år ser jag fram emot två speciella aftnar, som är ägnade att komplettera och fördjupa den judiska andligheten. Den ena är Kol Nidre, aftonen före försoningsdagen, Jom Kippur. Den infaller på hösten. Den andra är Sederaftonen, den första kvällen av det osyrade brödets högtid, Pesach. Den infaller på våren. I år den 8 april.

Morton Narrowe

Kol Nidre är en högtidlig gudstjänst i synagogan. Sederafton i hemmet är mer informell, men ändå något så unikt som en stor måltid där man följer nedärvda traditioner, läser högt ur en urgammal bok, Haggada, och uppmanas att diskutera helgens innebörd och betydelse. Det står till och med så här i Haggadan: Det är en mitzvah att berätta om uttåget ur Egypten. Ju mer desto bättre.
 
Fram till i år har vår familj samlats, tre generationer, för att undervisa och inspirera barnen, läsa gamla texter och sjunga traditionella sånger, festa och fira. Tyvärr har den stora åldersskillnaden omöjliggjort djupa samtal om bibelns text och helgens religiösa innebörd. Vi har för det mesta anpassat oss till barnens intressen och koncentrationsnivå. Vi har ställt frågor och fått barnen att dela med sig av hur de har förstått bibelns historia och berätta om annat som de har lärt sig i Hillelskolan. De vuxna har avstått från de djupa diskussionerna men den goda maten, gemenskapen kring bordet, barnens glädje av att fira med sina kusiner har ändå gjort kvällarna speciella för alla.
 
Och i år? I pestens tid? Vi kan zooma eller googla Hangout när vi tänder ljus, välsignar vinet Kiddush, ställer de fyra frågorna och sjunger en eller annan sång. Men det blir inte detsamma. Och ändå finns det ett ljus i mörkret, i den konstiga ensamheten, när min hustru Judith och jag sitter ensamma vid bordet och intar en festmåltid för två. Ljuset som jag ser är att i år kan vi två göra det som inte gick i de stora familjesamlingarna, när att hitta afikommen (en bit osyrat bröd som gömts för att barnen under kvällen ska söka efter den) är viktigare än det märkliga att Moses, ledaren som förde israeliterna ut ur Egypten inte finns med i Haggadans text. (Men varför? Intressant diskussion, eller hur?) Den 8 april kan Judith och jag uppfylla Haggadans viktiga bud att diskutera Pesachs mening och betydelse, frihet och slaveri och demokrati och tyranni. I år blir det en annorlunda sederafton. Våra tre barn kommer var och en att hålla en seder anpassad till sin familj och vi två skall hålla vår seder, anpassad till oss. Skönt, men egentligen långtifrån perfekt. 

Pesach och påsk 2020

Vad tänker du på inför årets pesach-/ påskhögtid? Vad skulle du vilja dela med dig av inför påsken?
Jag bad fyra av Samarbetsrådets styrelsemedlemmar skriva något om sin påsk och nu får alla hemsidans läsare ta del av det.
Prästerna Ulf Lindgren och Misha Jaksic skriver utifrån sina traditioner, Morton Narrowe om en annorlunda sederafton i corona-tider och Kaj Engelhart om ett påskfirande i Senegal.

Från styrelsen för Samarbetsrådet för Judar och Kristna önskar vi alla en god helg!

Gunnel Borgegård

Fortsätt läsa ”Pesach och påsk 2020”

Midrashiska funderingar

Den 9 mars gick skådespelaren Max von Sydow ur tiden. Samma dag berättade man i Sveriges Radios Studio 1 om hans liv och verksamhet. Inslaget avslutades med en uppspelning av den berömda scenen ur filmen Det sjunde inseglet, då Riddaren och Döden möts i ett parti schack. Riddaren (von Sydow) ställs ansikte mot ansikte med Döden (Bengt Ekerot) och de inleder en dialog: Vem är du? Jag är döden… Snart tar spelet vid, för att med några uppehåll fortsätta filmen igenom.

Fortsätt läsa ”Midrashiska funderingar”

Kristna måste läsa Psaltaren

Genom den kristna kyrkans historia har ofta synden fått en dominerande plats, en järnridå som förhindrar gudsrelationen, som om vi människor på egen hand kunde förstöra Guds relation till oss. Därför är det så viktigt att regelbundet återvända till den hebreiska bibeln och i synnerhet till Psaltaren där en helt annan bild ges, en bild där synden inte förnekas men inte heller tillåts dominera.

Fortsätt läsa ”Kristna måste läsa Psaltaren”

Kan vi lära något av judiska mystiker?

Hur kan vi veta något om Gud? Finns det tekniker som gör det möjligt för människan att möta Gud? Judiska mystiker grubblade i århundraden över frågorna om det gick att möta Gud och om det gick att veta något om Gud. Ulf Lindgren presenterar här två av den judiska mystikens giganter Abulafia och Isac Luria och funderar över vad vi kan lära av dem idag.

Fortsätt läsa ”Kan vi lära något av judiska mystiker?”