Religionsdialog mellan judar och kristna
I drygt 80 år har jag, bildligt talat, omfamnat bibeltexter. Jag inledde nämligen mina hebreiska studier vid 8 års ålder. En del, som till exempel 1 Mosebokens kapitel 22 om Akeda – Isaks bindande – och Jag gav dem också bud som inte var goda och stadgar som inte förde till liv i Hesekiel 20:25 har jag brottats med. Andra som till exempel Mika 6:6-8 och Jesaja 2:2-4 har jag tagit till mitt hjärta.
Fortsätt läsa ”En bergspredikan”
Det är inte lätt att förstå vad som hänt vårt samhälle denna vår. Ännu svårare är att veta vad som varit rätt och fel sätt att agera. Det får framtiden utvisa. Det vi kan göra är att stanna kvar i känslan, för den är vi fortfarande mitt i. Känslan av att vara instängd, känslan av rädslan för ett osynligt hot, känslan av total ovisshet. Kan kristen tro hjälpa oss att navigera i detta känslohav?
Fortsätt läsa ”Bibliska perspektiv på Covid 19”
Ulf Lindgren, domkyrkokaplan i Storkyrkan, ger i ett antal korta filmer inblickar i rabbinernas kreativa sätt att tolka och finna bibeltexternas dolda djup. Här får du bl a ta del om de fem sinnena – om skapelsens syfte, hur upprepningar är synd och om den som tolkar tänder stjärnor på himlavalvet. Filmer kommer att publiceras varannan dag under en månads tid.
https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsdomkyrkoforsamling/bibeltexternas-bojligheter-och-mojligheter
Ulf Lindgren, domkyrkokaplan
För mig är påsken ett uttryck för ett mänskligt liv i koncentrat. Här finns alla aspekter av det vi kallar livet – och poängen med påsken är att Gud delar denna verklighet med oss. Gud räddar oss inte från livet utan till livet.
Det börjar med gemenskapen och den mänskliga närheten under skärtorsdagen. Jesus tvättar lärjungarnas fötter och äter tillsammans med dem. Här har vi en bild av livet när det är i harmoni. Men redan samma kväll slås det i bitar. Ensamhet och ångest träder in på scenen. I Getsemane misslyckas lärjungarna med att hålla sig vakna. Människan sviker sina ideal. Ensam fylls Jesus av panik och rädsla. Från “tillsammans kan vi” har vi nu gått till “ensamma kan vi ingenting”. Många människor drabbas av ångest under nätterna och har egen erfarenhet av skärtorsdagskvällen.
Så följer långfredagen med berättelser om våld, ondska, smärta och död. Många människor lever ständigt sina liv i långfredagens skugga.
Så kommer påskafton med sin tomhet och intighet. Är allt förlorat? Var allt meningslöst? Är livet helt utan riktning?
På natten till påskdagen kommer ljuset tillbaka. Mörkret kan inte förstå det, inte greppa det, inte släcka det. Uppståndelsens ljus ersätter inte det som hänt tidigare, men ljuset kommer sist för att påminna oss om att mörkret visserligen ständigt återvänder men att det aldrig får sista ordet.
För mig är dock annandagen den kanske viktigaste dagen. Då berättar vi om Emmaus. Vardagen i vilken i upptäcker Gud. Två män, rädda och vilsna, möter en tredje som säger: “berätta, vad har hänt”. Det är först när de sätter ord på sina känslor och tankar som de inser att den som slagit följe med dem är Gud själv. Gud blir synlig mitt i vardagen när vi talar med varandra. Ljuset lyser i mörkret först när vi människor släpper in det genom att tala. Det är våra ord som gör påsken möjlig, som gör påsken till ett pågående NU.
Påsken handlar om livets möjlighet, dess bräcklighet och dess dolda kraft – och att Gud inte väjer för smärta, smuts och död utan väljer att dela det som vi kallar livet med oss, hos oss och i oss.
Kaj Engelhart, dialoghandläggare, Katolska stiftet
Jag vill berätta om ett påskfirande som särskilt starkt lever i mitt minne. Under en tid, när jag arbetade hos Caritas Sverige, var jag engagerad i ett par utvecklingsprojekt i Västafrika, i Gambia och Senegal, som jag ofta besökte. Utanför Senegals huvudstad Dakar finns sedan snart 60 år ett benediktinkloster, Keur Moussa, ”Moses’ gård”, uppkallat efter den muslimske tomtägaren som upplät mark. Franska munkar från klostret i Solêsmes grundade klostret på den savannliknande landsbygden, blev vänner med de muslimska grannarna i byarna runtom och lärde sig deras sånger och instrument, framför allt koran, balafonen och trummorna. På den lokala afrikanska grunden utvecklade de nya melodier och rytmer till psaltarpsalmer och andra liturgiska sånger. Allt fler svarta munkar ersatte med tiden de ursprungliga européerna. Kyrkan hade hittat hem här.
Jag fick fira en Påsknatt i Keur Moussa. När jag kom fram till klosterkyrkan, brann redan påskelden framför porten. En stor hög ved gav ifrån sig höga lågor och spred en kryddig väldoftande rök och ett flackande ljus. Tillsammans med de sjungande bröderna vandrade vi in i kyrkan, fint uppklädda män, och så kvinnor i underbart färgrika, eleganta och snitsiga boubouer, plus några européer.
Kyrkan badade i det kompakta afrikanska mörkret, som är tätt och varmt och tyst. Med våra levande ljus, som tänts utanför i påskelden, spred sig sakta ett skimrande sken som kastade skuggor på väggar och tak och lät de vackert stiliserade målningarna på altarväggen framträda. Motiven är scener ur evangeliet, med personerna skildrade som afrikaner i lokal dräkt, allt hållet i rött och svart.
De celebrerande tog plats i koret, övriga munkar satte sig på norra sidan, och några av dem hade musikinstrument som väntade. Så började liturgin, med munkarnas gregorianska sång och nyskrivna hymner till ackompanjemang från den harpaliknande koran med sina mjuka toner, balafonen med sin träklang och trummorna som förde den rytmiskt framåt. Böner och texter lästes och sjöngs på wollof, serér, mandinka och franska, medan den genombrutna kyrkväggen med sina rader av stora öppningar släppte in den svala nattvinden, rökelsedoften från den falnande påskelden och nattfåglarnas sång från mörkret utanför.
Det blev ett berusande firande av Herrens uppståndelse i ett nytt och annorlunda, fascinerande, sinnligt skeende. Naturligt och övernaturligt förenades i doft och ljus, ljud och rörelse, som en nästan kosmisk dans med allt som Skaparen använt i sin skapelse. Något som förstärktes av den gränslöst stjärnbeströdda natthimlen som mötte oss när vi trädde ut efter liturgin. Ingen av oss sov den natten.
PS: Besök Keur Moussa på klostrets hemsida eller på Youtube!
Misha Jaksic, ortodox präst
När Jesus tillfrågades varför hans lärjungar inte fastade, svarade Han: “Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem. Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta. Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den dagen är inne kommer de att fasta”. (Mark 2:19-20)
Påsktiden är den kristnes årliga vandring mot Jerusalem, och den Stora veckans omtumlande händelser – där mänskligheten slutligen kröns som en brud med Guds största gåva till både mänskligheten och hela skapelsen, livets seger över döden – är vi de fastande bröllopsgäster-na. Med bön, fasta och vaksamhet när vi vår själs oljelampa. Och tillsammans med de visa brudtärnorna i Herrens liknelse (Matt 25:1-13) iordningställer vi vår egna inre brudkammare för mötet med Brudgummen, som kommer till var och en av oss med det eviga livets bröllopsgåva, liksom Han kommer för att uppfylla kosmos, hela skapelsens brudgemak, med Guds Rikes oskapade ljus, det ljus som visar hela skapelsen i dess rätta form: ty mer strålande än något kungligt gemak har Kristi grav visat sig, vår uppståndelses källa (ur den Gudomliga liturgin).
Genom korsets och vetekornets lag (Joh 12:24) – en helighetens absurditet – går den ende Odödlige in i döden, för att föra mångfalden av oss dödliga till livet. Han som ständigt är hos oss, med oss, ja, också i oss, kommer dock ändå ständigt till oss, för att föra oss från vår tillvaro av mörker och förgängelse till det av ljus och liv uppfyllda paradiset, ja, låta detta paradis även bli en verklighet mitt ibland oss och djupt i oss.
I tacksägelse går vi, i denna den heligaste av veckor, Honom till mötes för att möta:
Messias ankomst i triumf och jubelropen på Palmsöndagen – Han som i himmelen tronar på keruberna, rider nu in på jordens damm sittande på en åsnas rygg;
Sveket, förräderiet, förnekelsen – Han som bejakar och bekräftar hela skapelsen och människan, dess krona, sviks nu, förråds och förnekas av sina lärjungar och närmaste vänner;
Domen – Hela världens Domare, Han som kommer för att fria och befria, fängslas nu och döms till döden av oss syndare;
Bespottelsen – Han som med sitt spott gav syn åt den blinde, bespottas nu av vår andliga blindhet;
Piskandet – Han som med piskrapp drev ut månglarna ur sin Faders hus, piskas nu av mänsklighetens oförsonlighet;
Törnekronan – Han som gjorde människan till skapelsens huvud och krönte henne med ära och härlighet, får nu av henne en törnekrona som sårar Hans huvud;
Spikarna och spjutet – De händer som helat sjuka, de fötter som gått genom världens tåredal med Rikets glädjebudskap, den kropp Gud antog för vår frälsnings skull, genomborras nu av järn;
Korsfästelsen – Han som upprättar den fallna människan, lyfts och spikas nu av henne upp på ett kors;
Gallan – Han som stillar vår existentiella törst med sig som livets vatten, erbjuds nu själv, i sin törst, galla att dricka;
Graven – Han som fört oss ut ur intighetens mörker till vardandets ljus, läggs nu av oss i en mörk grav;
Gravvilan – Han som vilade från sitt skapelseverk, vilar nu i graven sin sabbatsvila, samtidigt som Han påbörjar sin nyskapelse;
Uppståndelsen – Han som av oss mottog döden och graven, uppstår nu på skapelsens åttonde dag, ger oss nu livet och för oss till dagen utan afton.
Och i glädje lovsjunger vi:
Uppståndelsens dag! Låt oss upplysas, o folk! Påsken, Herrens Påsk! Från döden till livet och från jorden till himmelen har Kristus, vår Gud, fört oss fram, oss som sjunger segersången:
Kristus är uppstånden från de döda! (Ur Påskens kanon, Sång 1)
Så kom, låt oss ta emot ljuset av den Uppståndne! Den uppståndne Kristi ljus må upplysa oss alla!
Sidan använder obligatoriska och nödvändiga cookies samt cookies från tredjepart för analys av trafik på sidan.