Natten innan vi anlöpte Halifax hamn blåste det upp still storm. Vågorna var så höga att det hundra meter långa fartyget stampade i sjön. Strömmen gick och många passagerare blev ordentligt sjösjuka. Jag sov i stort sett ingenting, låg och höll mig i kojkanten och funderade på hur jag skulle ta mig ut om vi slog runt, om upp skulle bli ner och vice versa. Flytvästen låg bredvid mig, liksom tjocka vinterkläder.
Morgonen grydde över ett grått hav med kraftig dyning. Några tappra passagerare åt frukost i matsalen medan allting ännu gungade, om än i mindre omfattning än under natten. Strax efter lunch lade vi till i Halifax på Kanadas östkust, dagen före Thanksgiving. Jag var tacksam att ha livet i behåll och få fast mark under fötterna. Aldrig mer tänkte jag sätta min fot på en båt. Den nyckfulla Atlanten som under historiens gång slukat tiotusentals skepp utanför Newfoundland och Nova Scotia hade visat sig från sin sämsta sida, och jag hade fått vad jag tålde. Trots sjövana sen barnsben.
Mina uppdrag på Island, Grönland och i norra Kanada som fotograf för en sydamerikansk tidskrift var utförda, och nu återstod några dagars ledighet i före hemfärden till Sverige.
Hemma i Göteborg fanns den övriga familjen och vår hund som vi kallade Stora Voff. Han hade strax innan jag åkte blivit sjuk i borrelia och mådde riktigt dåligt trots mediciner. Hunden var i goda händer, därför tyckte jag inte att jag hade anledning att oroa mig för honom, trots att jag skulle vara borta ett par veckor. Rapporterna jag fick hemifrån så småningom var dock inte så uppmuntrande. Vovven var fortsatt i dåligt skick.
På en av mina promenader i Halifax lade jag märke till en kyrka där det samlats en hel del människor och husdjur; hundar, katter, marsvin i burar, kaniner och fåglar. Jag hade aldrig sett något liknande och frågade vad som pågick. ”Det är den helige St Franciscus dag idag och då välsignar vi alla husdjur som kommer hit” svarade Aunt Molly som stod vid grinden till St Matthews kyrka och delade ut hundkex till de besökande hundarna.
”Jag har lämnat min hund hemma i Sverige, men skulle det gå att få honom välsignad ändå trots att han inte är här”? frågade jag. Aunt Molly svarade med ett stort leende ”Of course! Prästen är därinne i kyrkan.”
”Har du en bild av honom?” frågade den kvinnliga prästen när jag förklarat mitt ärende. Jag letade fram en bild i mobilen och gav henne den. Hon tog telefonen i bägge händerna, höll den så ömt som om det vore en fågelunge och läste en bön om helande. Mi shebeirach för djur, tänkte jag, och blev rörd till tårar över hennes innerliga och varsamma handlag med bilden av min sjuka vovve. Aunt Molly gav mig en varm kram till avsked och ett hundkex att ta med hem.
Stora Voff återhämtade sig och var som vanligt när jag kom hem några dagar senare. Om det var bönen eller medicinen vet jag inte, men jag lutar åt att bönen gjorde det underverk den var avsedd att göra. Jag tror nämligen på bönens kraft oavsett vilken religiös inriktning den hör hemma i.
Annebelle Gyllenspetz
