”Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk.” 2 Mos 19 5-6
På en liten gård med olivodlingar och fruktträd i södra Spanien formade jag som tonåring min framtids drömmar. Livet på landet bestod av distansskola på dagarna, svart/vit TV med två statskontrollerade kanaler på kvällarna. General Franco styrde över vårt intag av media. Höjdpunkter var westernfilm med brorsan på lördagskvällarna i byn. I dimmor av rök från billiga cigaretter och till knastret av potatischips och solrosfrön, konsumerade vi allt som fanns av utländsk stimulans. Det mesta amerikanskt, men på spanska och censurerat. Inga kyssar, inga heta möten mellan kvinnor och män, inga svordomar. John Waynes röst dubbad till knarrig, inrökt spanjor. Filmerna ingöt hopp om en spännande framtid som kofösare på den amerikanska prärien. Ibland hyrde vi hästar av en bonde i byn, galopperade över de torra kullarna i solnedgången och kände oss som hjältar på film. Det var underbart.
Jag ramlade till slut av hästen. Längtan till prärien avtog. Brorsan ville designa bilar, jag ville gifta mig med en chassid och ha tio barn. Jag ville ha ett genuint judiskt, okomplicerat, vackert, romantiskt liv fyllt av glada barn. Ett liv med djup mening och närhet till Gud. Ett liv i helighet.
Min sekulära familj betraktade mig med skepsis. Jag sydde ett förkläde och en huvudduk som jag skulle bära efter giftermålet med min fromme chassid. Läste allt jag kom över om Israel. Jag skulle emigrera till det Heliga Landet. Där skulle saktmod, glädje och fromhet omsluta mig. Dit skulle inte heller general Franco eller den pryda katolska kyrkan nå.
I Tel Aviv brusade trafiken, folk skyndade hem från arbetet, någon rastade hunden. Barn och mammor åt glass. Det grälades och skvallrades. Det var en alldeles vanlig stad vid Medelhavet. Jag blev besviken. Var inte detta Det Heliga Landet?
Det såg ju ut precis som hemma i Spanien, det till och med luktade likadant. Var var heligheten? Var var guldskimret kring människorna? Var var saktmodet, glansen, glädjen och fromheten?
Jag insåg ganska snart att jag hade levt i en dröm som målats upp av generationer av judar i exil, och här stod nu Israel och sa: ”Har du kommit hit, är det bara att hugga i och jobba. Det enda som är heligt här är marken du står på. Allt annat är hårt arbete.”
Jag plockade frukt och grönsaker, svettades över grytorna i kibbutzköket, skurade golv. På lördagskvällarna dansade jag under den sammetsblå himlen, fick vänner och lärde mig hebreiska. Det var både underbart och smärtsamt. Och jag var vilse. Tanken på att gifta mig och skaffa tio barn lockade inte längre. Men jag ville ju så gärna finna helighet, men den kunde jag inte se bland paprikorna på de sommarheta fälten.
Med tungt hjärta lämnade jag efter en tid Israel och påbörjade en ny resa, en resa i mitt eget inre. Jag behövde våga lyssna inåt helt enkelt. Den gud och den helighet jag längtade efter väntade på mig, men inte på en geografisk plats.
Gud kallade en gång på människorna och bad dem att vara som ett folk av präster, och då lyssnade judarna. Gud kallar ständigt på oss människor, och uppdraget är fortfarande detsamma, för var och en av oss – att sträva efter helighet.
Du kan kalla den gudsnärvaro eller mindfulness och du kan finna den i bön eller i samspråk med ett träd, vid matbordet, med ett barn. Eller var som helst.
För heligheten finns inom oss. Som en underbart vacker och skör bägare att ösa ett oändligt flöde av kärlek och närhet till det gudomliga ur.
Annebelle Gyllenspetz
