Var Maimonides egen bibel själva ur-bibeln?
Hur lång är egentligen en meter och hur tungt är ett kilo? I Paris förvaras prototyperna för ur-metern och ur-kilot som ett slags universell likare, även om man idag definierar enheterna på matematiska grunder. Tanken att skapa ett slags likare föddes dock inte med franska revolutionen. Redan rabbinerna under de första århundradena av vår tideräkning kände ett behov av att skapa en enhetlig bibeltext av det vi idag kallar Gamla testamentet. Problemet var inte i första hand att det fanns många olika slags bibeltexter utan att texten inte var vokaliserad. De många bibelrullarna bestod av en lång rad konsonanttecken, inga skiljetecken, inga verser, inga kapitel. När det hebreiska språket blev allt mindre av ett levande språk, fick rabbinerna problem med att veta hur texten skulle vokaliseras, och därmed veta vilken verbform som texten använde eller om det ens var ett verb.
Masoreternas ur-text
En grupp rabbiner, som vi idag kallar masoreterna, satte sig ner med avsikten att slutligen avgöra hur varje ord skulle uttalas och att ange vilken grammatisk funktion ordet hade. Alla som idag läser bibelvetenskap möter termen ”den masoretiska texten”. Själv reflekterade jag aldrig över hur denna text rent konkret såg ut, utan tänkte mer att masoreterna kommit på en teknik. Det är visserligen sant, men resultatet av deras månghundraåriga arbete var faktiskt en konkret bok, en specifik version av den perfekta bibeltexten som sedan alla andra avskrifter skulle gå tillbaka till och jämföras med så att inga varianter uppstod. Denna ur-Bibel skrevs i Tiberias på 930-talet. Den ansvarige rabbinen, som satt inne med all kunskap som traderats under sekler av masoreterna, hette Aaron Ben-Asher. Han dikterade och detaljgranskade texten så att varje tecken blev rätt. Och den som skrev hela bibeltexten var rabbi Shlomo Ben-Buya’a.
Från Tiberias till Jerusalem
Denna ur-Bibel skrevs på pergament; varje sida hade tre kolumner och varje kolumn bestod av 28 rader. Slutligen syddes pergamentbladen samman till en bok, en codex. Redan från början insåg alla att boken var kulmen på flera hundra års forskning och diskussion, och att den genom sin blotta existens satte punkt för denna process. Den fick därför namnet Kronan, som ett uttryck för det Högsta eller slutliga. Efter ett sekel flyttades Kronan från Tiberias upp till Jerusalem, till en synagoga där den årligen togs fram vid de tre stora pilgrimsfesterna.
… och vidare till Kairo och till Maimonides
När korstågsfararna närmade sig Jerusalem år 1099, insåg rabbinerna att risken var överhängande att staden skulle falla och alla dödas. Men Kronan fick inte förstöras. Den smugglades därför ut ur Jerusalem och hamnade slutligen i Kairo där Maimonides under 1100-talet blev dess beskyddare. Det var denna ur-text som Maimonides gick tillbaka till när han sammanfattade alla bibelutläggningar i sin Mishne Torah. Precis som Kronan satte punkt för debatten om texten, tänkte sig Maimonides sätta punkt för alla vidlyftiga tolkningar.
… och till Aleppo
När Maimonides avlidit 1204 fortsatte hans ättlingar att vara Kronans försvarare. Fem generationer senare, när digerdöden drabbat Kairo och politisk oro följt i dess spår, tog en av hans ättlingar med sig boken till Aleppo. I stadens stora synagoga skulle den sedan komma att vila i en krypta i 600 år och gå under namnet Aleppo Codex.
Boken fick en nästan mytisk ställning, både för sin status, sin ålder och för att boken tillhört Maimonides. Den togs fram någon gång per år och visades för församlingen. Den öppnades allt mera sällan. Man jämförde inte längre vokaliseringen i nya skriftrullar med urtexten. Kronan hade blivit en judisk relik vars blotta existens påminde om Guds beskydd. Även om Aleppo drabbades av invasioner av mongoler och turkar, skakades av jordbävningar och bränder, även om dess invånare dödades av pest och uppror, låg Kronan orörd kvar i synagogans krypta. Efter 200 000 dagar skulle lugnet emellertid ta slut. Dagen efter att det nybildade FN 1947 deklarerat att judarna hade rätt till en egen stat, utbröt oroligheter och våld runt om i Mellanöstern. Judar som bott bland muslimer i över tusen år sågs plötsligt som utländska fiender. I Aleppo attackerades synagogan och brändes ner. Alla trodde att Kronan förstörts, och en hel värld sörjde. Men den hade räddats och hölls sedan gömd i handelskvarteren bland kryddor och getostar i flera år. Efterhand som judarna flydde från Aleppo, insåg de få som var kvar att också Kronan måste flyttas.
… och till slut till Jerusalem
En äventyrlig flykt arrangerades. Båtresa till Haifa, åsna över Karmelberget och så i en gammal koffert upp för kullarna till Jerusalem. Då uppstod ett dilemma. Till vem skulle smugglaren ge Kronan? Vem äger en kulturskatt? Vem äger ur-bibeln? Flyktingarna från Aleppo, som var en ganska stor grupp i Jerusalem, hävdade att Kronan tillhörde dem. De hade ju beskyddat den i 600 år. Men Israels president tyckte att en sådan skatt tillhörde staten, och Kronan fördes till ett nygrundat institut, uppkallat efter presidenten själv, Ben-Zvi. Där förvarades Aleppo Codex under många år, tills den slutligen flyttades till Nationalmuseet och nu finns tillsammans med Dödahavsrullarna.
Varför saknas många sidor?
Forskare som fått tillgång till Aleppo Codex har upptäckt att 40% av boksidorna fattas. Nästan all text från de fem Moseböckerna är borta. De ansvariga hävdade först att boken var sådan när de fick den och att vandalismen skett vid kravallerna i Aleppo 1947. Åtskilliga ögonvittnen som sett boken när den hölls gömd i Aleppos basarkvarter och när den senare anlände till Israel vittnar om att boken då var så gott som oskadd. Endast några få sidor var skadade. När har sidorna försvunnit? Vem har tagit dem? Var finns de idag? Ingen vet med säkerhet. Rykten florerar om att det finns originalsidor av Kronan hos hemliga samlare som säljer dem för 1 miljon dollar, styck, andra hävdar att intendenten på Ben-Zvi institutet fick sparken pga stöld.
Även om Aleppo Codex idag är en stympad bok, är den fortfarande en skatt. Den vittnar om att en boks helighet uppkommer genom människans noggranna arbete, att det gudomliga tilltalet faktiskt handlar om grammatik och vokaler som måste bli rätt. Precis som upplysningsmännen som på 1700-talet samlade allt vetande i den stora Encyclopedin och under revolutionen skapade universella enheter, har judiska rabbiner försökt sammanfatta vetande och skapa en ur-Bibel, så att alla tolkningar utgår från samma källa. Aleppo Codex är därför ett uttryck för just det som Bibeln kallar för att vara skapad till Guds avbild – att samla, namnge och organisera tillvaron. Är månne boken i sig en gudsavbild?
Ulf Lindgren
Omslagsbild; Public domain. scanned by http://www.aleppocodex.org
