Nya testamentet är fullt av samtal mellan Jesus och skriftlärde och fariséer. Det är lätt att tro att deras samtal liknar våra TV-debatter: en har rätt och en har fel, en ska vinna debatten och en förlora. Eftersom det verkar som om Jesus vinner alla dessa diskussioner, framstår de skriftlärde som mindre kloka. Men det judiska samtalet liknar inte en TV-debatt. Det judiska samtalet handlar inte om att en vinner och en förlorar. Det judiska samtalet handlar om att hela tiden ifrågasätta, andra och sig själv, så att man alltid slutar med flera olika svar som alla är rätt samtidigt.

I judisk tradition kallas ofta Noa den minste profeten. För att han inte protesterade. Han bara lydde. Profetens uppgift är att försvara folket mot Guds ilska, inte att hjälpa Gud att krossa folket. Noas lojalitet borde ha legat hos mänskligheten, inte hos Gud. Därför riktar rabbinerna stark kritik mot Noa. Han kallas profeten som går bakom Gud. Abraham, däremot, är profeten som går framför Gud och vågar protestera mot Guds beslut.

För rabbinerna är relationen mellan Gud och gestalterna i främst 1 Mosebok en relation som är pedagogisk. Gud försöker träna människan att tänka själv. Lite då och då testar Gud hur det går och hoppas att människans inre kompass utvecklats. Det hade inte Noas. Rabbinerna brukar säga att han var det första försöket, och det misslyckades kapitalt. Men även om han inte är ett föredöme, så hade han åtminstone en lojalitet mot sin egen familj och byggde arken för att rädda den. Därför får han titeln profet. Tro som lydnad är inte ett föredöme, det är bara första steget i människans religiösa mognad.