Genom den kristna kyrkans historia har ofta synden fått en dominerande plats, en järnridå som förhindrar gudsrelationen, som om vi människor på egen hand kunde förstöra Guds relation till oss. Därför är det så viktigt att regelbundet återvända till den hebreiska bibeln och i synnerhet till Psaltaren där en helt annan bild ges, en bild där synden inte förnekas men inte heller tillåts dominera.
I Psalm 103 finns en formulering som jesuitordens grundare Ignatius av Loyola tog djupt intryck av och lät sina vänner begrunda när de genomgick hans Andliga övningar. I psalmen ställs Guds längtan mot människans synd. Medan den första beskrivs som omätbar, skildras den senare som något nästan försumbart. I lite friare översättning lyder strofen: Lika högt som himlen välver sig över jorden, lika väldig är Guds längtan efter mig, och lika långt som öster är från väster, lika långt slungar Gud min synd ifrån mig.
Att se Gud som aktör, som längtande aktör, som inte låter sig stoppas av mina handlingar, är ett tema vi ofta återfinner i den hebreiska bibeln. Är det inte också precis detta som Jesus återkommer till i Nya testamentet?
I Svenska kyrkan läser vi om Jesu intåg i Jerusalem tre gånger under kyrkoåret. En av gångerna är Palmsöndagen som inledning till påskhögtiden. När Jesus kommer ridande för att delta i påskfirandet låter evangelisterna människorna brista ut i sång: välsignad han som kommer i Herrens namn. Ord som inte är så oskyldiga som de kan verka. I själva verket är de ett citat från Psalm 118. Forskarna tänker sig att just den psalmen speglar en rituell praxis från de stora israelitiska vallfärdshögtiderna, varav påsken var en. Då stod templets präster uppe på tempelmuren, medan pilgrimerna kom vandrade upp för backarna mot portarna. En dialog mellan dem utspann sig. Prästerna välsignade de som kom i Herrens namn och uppmanade dem att med palmblad i händer forma sig till procession och träda in i Herrens tempel.
Just uttrycket välsignad den som kommer i Herrens namn riktas alltså till folket som närmar sig templet. Evangelisten bryter loss uttrycket från detta sammanhang och låter nu istället ropet höras inte i templet utan på gatan, inte till folket utan av folket, mot en specifik person. Kanske är ropet evangelisternas försök att skapa ny mening efter att templet förstörts och vallfärder inte längre var möjliga. Texten låter templet förvandlas till Kristus, som kommer till människorna. Gud har gjort sig själv till pilgrim. En kreativ nytolkning helt i rabbinernas anda…
Ulf Lindgren
Domkyrkokaplan i Storkyrkan och biträdande kyrkoherde i Stockholms Domkyrkoförsamling
