En kylslagen söndag i november samlades en stor skara i Gamla stan för att lyssna till Natalie Lantz och Håkan Bengtsson som berättade om Dödahavsrullarna.
Först fick vi höra historien om varför så mycket blivit så komplicerat när det gäller dessa texter. En del av rullarna hittades redan på 1940-talet, såldes till en antikhandlare i Betlehem och hamnade efter diverse turer i Israeliska museet i Jerusalem, i den berömda Bokens helgedom. Andra texter grävdes fram senare av ett kristet forskarteam och hamnade i Jordaniens ägo. Först efter starka påtryckningar publicerades dessa texter på 1990-talet. Då hade denna rent kristna forskargrupp i decennier förgäves försökt hitta kopplingar mellan texterna och den tidiga Jesus-rörelsen. Först när alla texter publicerats digitalt 2010 började judiska forskare jämföra dem med samtida rabbinska texter, och resultatet av dessa studier har precis börjat komma.
Därefter fick vi höra om gruppen som skrivit texterna. Redan initialt gjordes kopplingen mellan esséerna och Qumran där texterna hittades. Filon av Alexandria, Josefus och Plinius berättar alla om esséernas dualistiska världsbild, deras noggrannhet när det gällde renhetslagar och mat. Endast en del av texterna härrör från den hebreiska bibeln utan handlar om liturgi, initiationsriter, frågor om kalendrar, böner och psalmer. Esseerna var en judisk grupp som tvingats fly eller frivilligt lämnat Jerusalem för att de inte ansåg att prästerskapet i Jerusalems tempel var legitimt. Därför var just frågor om halacha, lagar om renhet, mat och att följa buden i Torah så viktiga för dem. Ett intressant uttryck för denna konflikt mellan dem och prästerskapet är att Esters bok är den enda av den hebreiska bibelns böcker som inte återfunnits i grottorna vid Qumran. Kanske beroende på att den ligger till grund för Purimfesten som skapats av prästerna under århundradena före vår tideräkning, just då esséerna lämnade Jerusalem.
Slutligen berättade Natalie om grotta 12 som israeliska forskare nyss funnit. Det visade sig dock att grottan inte innehöll några texter, kanske beroende på att det franska forskarteamet som grävde ut i området på 1950-talet inte alltid dokumenterade vad de fann i vilken grotta. Håkan underströk också att dessa grottor inte varit okända under historien utan fungerat lite som ett arkiv från vilket gamla texter lite då och då hämtades, vilket vi har exempel på redan från antiken.
Berättelsen om Qumran, om Dödahavsrullarna, om dess författare och om texternas innehåll är inte slut än. Den har kanske nyss börjat. Men nu finns texterna på svenska i en helt nyutgiven bok så att vi själva kan bilda oss en uppfattning om dem.
Ulf Lindgren
