På Förintelsens minnesdag 27 januari hölls en ljusmanifestation i Falun. Annebelle Gyllenspetz från Samarbetsrådet höll tal och här är en videoupptagning samt hennes tal.
Video: Annebelle Gyllenspetz tal på Förintelsens minnesdag 27 januari.
OBS Undertexter är automatgenererade och kan innehålla brister i tolkningen. För att visa undertexter, i nedre högra hörnet på videon, klicka på CC symbolen och välj svenska. Hela hennes tal se nedan.
Annebelle Gyllenspetz Copyright 27.1.2024 Falun 27/1 2024
Morfars tårar
Jag var bara tre eller fyra år när jag först hörde min morfar prata om tågen, om släktingarna som i sina bästa reskläder, iförda tjusiga hattar med plymer och händerna i eleganta lammskinnshandskar, klev på tågen för en resa österut. För en liten tid, trodde de. Men de flesta reste till sin död. Och morfar grät när han berättade. Mamma satt tyst i sin fåtölj. Jag lekte på golvet. Pappa var på sitt arbete. ”Hur kunde tyskarna göra så här, de är ju ett civiliserat folk? Vad skulle det vara bra för?” Frågade morfar utan att få ett svar. ”Alla dessa människor borta, till ingen nytta.” Judarna skulle bort från jordens yta, även de som i tusen år befolkat Europa. De sågs som ohyra, råttor, utsugare, parasiter, hade orent blod och var orsak till allt tänkbart elände som drabbade vanliga människor. Historien upprepade sig. Det som judarna anklagades för under nazisternas styre, var i stor sett samma saker som motiverade korsriddarna på 1000-talet och katolska kyrkan i Frankrike på 1200-talet när Talmud brändes på bål som en kättare, under inkvisitionen i Spanien på 1400-talet då judarna förvisades, tvingades konvertera till katolicismen eller brändes på bål. Som om inte det räckte, kom Martin Luther ut med en bok som hette Om judarna och deras lögner 1543 där han bland annat säger att ”vi gör fel som inte dräper dem”. Judarna, alltså.
Först 1965 deklarerade Vatikanen i dokumentet Nostra Aetate att judarna inte längre skulle beskyllas för att ha mördat Jesus.
I slutet av 1800-talet kom den europeiska emancipationen. Judarna släpptes ut ur sina getton och kunde etablera sig i den omgivande världen på ungefär samma villkor som övriga medborgare. Det satte fyr på antisemitismen och judarna fick skulden för att de tog arbeten från vanligt folk, förstörde ekonomin och ville ta över världen. I Sverige ålade sig antisemitismen in i riksdagen och man diskuterade hur judarnas orena blod hotade att förgifta det rena nordiska blodet. Det var fara för ”blodförskämning och att folkmaterialet skulle degenereras. ” Nu är vi där igen.
Antisemitismen började inte med Hitler. Den har funnits sen romarrikets tid. Och den har blommat under olika förutsättningar, ibland kraftigt, ibland mindre påtagligt, men alltid lika dödlig. Tillbaka till morfars fråga om vad nytta nazisterna gjorde för Europa genom att lägga länder i ruiner och ta död på miljontals människor. Det var till ingen nytta alls. Tvärtom. Det är snart 80 år sedan andra världskriget tog slut, men vi bär ännu på minnena, på skräcken över att det kan hända igen, på känslan av att aldrig kunna vara riktigt trygg någonstans. Antisemitismen
Antisemitismen och nazismen tog livet av nästan alla våra släktingar i Europa under andra världskriget. Min mammas familj slapp ändå se Förintelsen med egna ögon, eftersom de bodde i Sverige. Men de visste. Det kom brev.
En dag när jag var i tonåren började morfar berätta brottstycken om sitt judiska arv, om kriget, om de som inte finns längre. Jag hade inte hört något om det sedan jag var liten. När det kommit på tal hade han ofta gått ut till sin målarateljé. Där blandade han färg till en ny målning av något vackert han sett. Han målade livet, skönheten och glädjen. Han var inte man med många ord, men han var en man med många färger. Han utgöt sin själ på målarduken. Till mig sa han ”Det är farligt att vara jude, akta dig”. Men han var stolt över att jag sedan reste till Israel. ”Du är den första i släkten som reser tillbaka till Palestina på 2000 år.” Då hade våra judiska förfäder lämnat Judéen under det romerska styret och bosatt sig i Spanien. Hur han kunde veta att ingen flyttat tillbaka till det heliga landet efter så lång tid i diasporan, vet jag inte. Kanske var det bara så man pratade i släkten. Jag fick i alla fall hans välsignelse att utforska mina förfäders religion och traditioner.
Eftersom min mamma enligt judisk lag inte var judinna, med en judisk pappa och en katolsk mamma, räknades inte jag heller som judinna. Därför valde jag att konvertera till judendomen för jag ville vara en del av det arv som mina förfäder lämnat efter sig. Jag aktade mig alltså inte. Jag stack näsan i allt judiskt jag kunde komma över. Det kändes så rätt, så viktigt. Viktigt att bevara och dela den religiösa, filosofiska och kulturella rikedom som judendomen bär med sig. Viktigt att vara en ambassadör för en tradition som betytt så mycket för världen. Viktigt att försvara mot hot, hat och fördomar.
Sedan dess undervisar jag om antisemitism, fördomar och judendomen i skolor, församlingar, föreningar och på universitetet i Göteborg. Jag gör judiska radioprogram i Sveriges Radio och har skrivit en bok om judisk tro och tänkande.
Antisemitismens natur
Antisemitismen är inte ett tillfälligt oväder som drar förbi. Den uppstod inte efter den 7 oktober förra året. Den har tagit sig fram som en farsot och förgiftat sinnena hos generation efter generation av människor. Och vi judar måste försvara oss, huka oss, vara rädda, bygga murar, fly, slåss och gömma oss generation efter generation. När äntligen vi funnit en fristad någonstans, sticker hatet och fördomarna upp sina fula trynen och tvingar oss att packa och flytta. Om och om igen.
Min mamma var alltid noga med att påpeka att vi skulle ordentligt med pengar så att vi skulle kunna fly om det behövdes. Hon frågade mig ofta ”vart ska vi resa?”. Jag svarade att Kanada kanske var ett bra land att bosätta sig i. Israel var inget val för henne. ”Där kan man få en arabisk bomb i huvudet” sa hon. Så rätt hon hade. Nu vilar hon tryggt i vår Faders famn och behöver inte oroa sig för krig. I himlen faller inga bomber.
Antisemitismen går inte att utrota så länge det finns människor som väljer att ha fördomar, som väljer att hata, som väljer att se Den Andre som Främmande och kanske farlig. Som vill ha makt och kontroll över andra.
Mot hat, fördomar, antisemitism, rasism, nazism och andra farliga ismer finns inga vaccinationssprutor. Det enda sättet att stoppa dessa farsoter är undervisning. Att börja tidigt med barnen i skolan. Den kunskapen har politikerna nu lyckligtvis tagit till sig. Mänskligheten har överlevt till idag tack vare sin misstänksamhet mot det främmande. Ur evolutionens synvinkel är det en bra egenskap, men inte om vi ska kunna leva tillsammans i samförstånd. Vi behöver gå bortom instinkten som säger ’du som inte är som jag, är farlig och därför vill jag inte ha dig här’. Och så länge det finns en uppfattning om att allt ont som sker är judarnas fel, är världen på fel spår. Är det ens teoretiskt möjligt att 0,2% av jordens befolkning kan ha sådant inflytande över resten av befolkningen i världen? Och då har jag inkluderat barn och åldringar.
Judar är hundar och grisar
En regnig oktobermorgon för en tid sen, steg jag av tåget i en liten landsortsstad för att undervisa om judiska traditioner i en skolklass med åttaåringar. I klassrummet väntade ett 15-tal barn redan på min ankomst. Medan jag plockade upp ett flätat sabbatsbröd och de två sabbatsljusen ur min väska med judisk rekvisita, hör jag en röst som säger ”fröken, min pappa säger att judar är hundar och grisar.” Jag tittade på det rara lilla barnet och förstod att hon var uppfostrad i en kultur som bär judehat med sig sedan generationer. Det var tyst bland de andra barnen, lärarna som satt längst bak i klassrummet var högröda i ansiktet och skruvade oroligt på sig. Ingen av dem sa något.
Så jag vände mig om och visade min byxklädda bakdel för klassen och frågade med glad röst: ser ni någon svans? Nej! Skrek de alla i kör och skrattade så de kiknade. Sen vände jag mig om och frågade om de såg mina stora öron och långa nos. De skrattade ännu mer och skrek NEJ, du har ingen hundnos, du ser ju ut som en människa.
Just det, sa jag, jag är en människa precis som alla ni andra här inne. Lärarna satt fortfarande tysta. Förstod de vad som hänt? Jag undrade.
Nazister på våra gator
På min lunchrast, en vårdag för några år sedan, gick jag en dag en promenad på stan, när jag hörde röster som skanderade en bit bort. Flaggor med nazistsymboler fladdrade i vinden. Jag blev nyfiken och gick närmare tåget med unga ljushyllta män och kvinnor med marschkängor och bister uppsyn. Plötsligt stannade de alla upp och började dela ut flygblad till förbipasserande. Jag frågade en ung man som ställt sig utanför en klädaffär med en bunt lappar i ena handen vad det hela handlade om. ”Sverige ska bli svenskt igen” svarade han. ”Läs här!” Han räckte mig en lapp. Jag tog den, men bad honom förklara närmare vad han menade med att Sverige skulle bli svenskt igen. ”Jag vill att du berättar för mig hur ni tänker” sa jag. ”Alla i riksdagen och regeringen som inte är svenskar ska bort. Alla utlänningar ska ut ur landet. Vi ska ha ett rent land, rensat från utlänningar och minoritetsgrupper. Det ariska blodet ska regera. Vi ska ta makten och vi kommer att rensa landet. Du ska få se! Vi kommer att ta makten! sa han med eftertryck.”
Efter att först ha ställt några ofarliga frågor till honom och konverserat lite, fortsatte jag och sa medan jag log och kanske såg lite enfaldig ut: ”Du, jag tillhör en av de där minoritetsgrupperna som du pratar om, (utan att tala om vilken) och min släkt har bott i Sverige i mer än 200 år, vart tycker du att jag ska ta vägen?” Grabben blev tyst och hans gängliga gestalt, som mest hade liknat en själlös planka av polerad björk, tycktes bli lite mera mänsklig. Aggressionen i hans blick hade under samtalet bytts mot något slags nyfikenhet. ”Det vet jag inte, det får väl ordna sig” svarade han med något förvånat i rösten medan han såg rakt på mig. Just då kom deras ledare fram och gjorde en gest med huvudet som för att säga ”Det är dags att gå nu”. Ledarens långa läderkappa, de svarta höga stövlarna och den snedkammade, blonda luggen sa mig att han ville likna den värsta massmördaren i världens historia. Hitler. Jag rös och backade ett par steg. Grabben jag pratat med klämde ur sig ett tyst ”Tack för samtalet” innan han försvann tillsammans med sina vänner. Jag återvände till mitt jobb. Det tog tre veckor innan jag hade återhämtat mig från mötet med denna ondska. Jag hade ändå en förhoppning om att den unge mannen fått något att tänka på efter vårt samtal. Att jag kanske hade väckt hans förnuft på något sätt. Det var min enda tröst efter detta möte.
Ändå är det inte svenska nazister som utgör den största faran för oss judar. Den största faran kommer från annat håll, där judehatet är en del av ett tankegods som burits i generationer.
Att vara utvald
I andra mosebok 19 kapitlet, (och detta är den enda bibelreferensen ni kommer att få av mig) står det att vi ska vara som ett folk av präster. Gud valde i biblisk tid judarna därför att de lyssnade på honom, och har därför ända in i vår tid ålagt oss som fortfarande hörsammar denna uppmaning, att leva efter buden, uppföra oss väl, berika vår omvärld med det goda, och vara bärare av Guds ljus och vilja med den värld vi lever i. Många har genom tiderna missförstått den här utvaldheten och tolkat den som att judarna är ensamt utvalda och priviligierade. Varje människa på jorden är kallad att göra gott under sin levnad, men alla lyssnar inte, eller vill inte höra. Du behöver inte tro på Gud för att vara en god människa. Men den som gör gott förstår att det gagnar hela mänskligheten i slutändan. Det är det det handlar om. Världen är inte vår att bruka och förbruka efter våra egna önskemål, vi har fått den till låns medan vi lever här en kort tid. Det är Guds värld, men nu är det vi människor som måste fixa den. Och vi måste förstå att vi alla är skapade av samma sorts materia och har lika värde oavsett hur vi ser ut, vad vi tror på eller var vi kommer ifrån. Det är sorgligt att vi ska behöva träffas så här, jag hoppas att detta vackra arrangemang kan ge oss alla kraft att söka det goda och minnas att var och en av oss kan vara en budbärare om fred och samförstånd, ljus och medmänsklig kärlek.
Tack för att ni lyssnat.
Annebelle Gyllenspetz
Falun den 27 januari 2024
