På Förintelsens minnesdag 27 januari hölls en ljusmanifestation i Falun. Biskop Åke Bonnier höll tal och här är hans tal:
TAL I FALUN, 27 JANUARI 2024, VID FÖRINTELSENS MINNESDAG
”…vad gott är har han kungjort för dig, o människa. Ty vad annat begär
HERREN av dig, än att du gör vad rätt är och vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?” (Mika 6:8)
Orden möter oss i profeten Mikas bok och trots att de skrevs för flera tusen år sedan är de brännande viktiga också idag! Vad annat begär Gud av oss än att vi gör rätt, vinnlägger oss om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför vår Gud?
Och här är vi idag för att med största allvar stanna upp inför detta fruktansvärda – att vi människor inte har gjort rätt, inte har vinnlagt oss om kärlek eller vandrat i ödmjukhet inför vår Gud.
Vi samlas här idag för att aldrig glömma det fruktansvärda som hände i Europa under Förintelsen.
Vi samlas här idag för att minnas och hedra de som mördades och utrotades, de som överlevde och de som visade motstånd under denna mörka tid.
Vi samlas här idag för att markera att detta ALDRIG någonsin får ske igen.
Vi samlas för att minnas och för att påminnas.
Vi ska minnas genom att lyssna – så att vi aldrig glömmer. Och vi ska påminna oss om att det finns gränser vi inte får överskrida och om ansvaret vi alla bär för vår mänskliga gemenskap – det som ytterst gör så att vi kan vara människor tillsammans.
Jag vill därför läsa några rader från Lea Gleitman som överlevde Förintelsen i Bergen Belsen. Hon skriver så här:
”Jag föddes i Polen 1924. Vi älskade vår idylliska småstad. Här fanns vänner och ett rikt judiskt liv. Jag var en lycklig flicka tills nazisterna marscherade in. Då öppnades helvetets portar på jorden.
Jag skickades till tvångsarbetsläger och senare i boskapsvagnar till Bergen-Belsen där jag placerades i den så kallade dödsbaracken. Vi sov inpå varandra på det hårda, kalla och smutsiga golvet, intill lik. Vi var övertäckta med löss. Betten kliade förfärligt.
Efter befrielsen kom jag till Sverige som blev vårt hem. Jag upplevde ingen antisemitism, välkomnades av grannarna och tyckte det var fantastiskt att bo i ett land där människor var så ärliga och hjälpsamma. Livet kom sakta tillbaka och vi lärde oss att leva med våra plågsamma minnen.
Efter förintelsen trodde vi alla att antisemitismen skulle försvinna. Jag kunde aldrig föreställa mig att man som idag ostraffat kan ropa ”död åt judarna”. Varje gång känns det som det drabbar mig personligen. Minnena kommer tillbaka.”
Det är så smärtsamt att läsa hennes ord. Både om erfarenheterna när hon beskriver hur hon blev behandlad värre än ett djur. Men också för att vi idag lever i ett land och en värld där vi åter möter antisemitism. Hur är detta möjligt?! När vi alla vet vad som hände.
Lea Gleitman säger att hon kom till ett land där hon välkomnades av grannarna, där människor var ärliga och hjälpsamma och där hon inte mötte någon antisemitism. Vad är det som har hänt med vårt land? Med Europa? Vart har vår ärlighet, hjälpsamhet och mänskliga värdighet tagit vägen? Varför ser vi åter antisemitismen växa? Varför hör vi åter rop om separation, vi och dem?
Därför måste vi samlas – och visa att vi är människor. Att vara människa är att leva anständigt, i en ibland oanständig värld. Det är att stå upp, gå ut och tala tydligt om vad det innebär att göra rätt och vinnlägga sig om kärlek och vandra i ödmjukhet inför sin Gud, inför livet och inför varandra. Och frågan som varje människa måste ställa sig är: hur ska jag leva anständigt så att ingen människa de-humaniseras, utnyttjas, skadas eller förödmjukas?
Vi behöver hitta tillbaka till självklarheten i att vi människor hör samman, till respekten för varandra och varandras egenart. Respekt kan aldrig handla om en uppdelning, om vi och dem. Livet ges oss alla. Därför är det svårt att höra och förstå att så många människor idag har förlorat förmågan att se att andra också är människor och att varje människas liv är heligt oavsett kultur, etnisk bakgrund, religion, sexuell identitet etc. Att höja sin röst i sammanhang där människors liv hotas är ett av våra viktigaste mänskliga uppdrag. Vi ska både tala om detta och handla efter det. Jesus påminner oss om det när han säger: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (Matt 7:12-13)
I § 8 i Stockholmsdeklarationen (som år 2000 antags av ett stort antal länder som förband sig att öka sina ansträngningar att främja utbildning, hågkomst och forskning om Förintelsen, samt att högtidlighålla minnet av Förintelsens offer, hedra dem som stod emot och uppmuntra lämpliga former att hålla minnet av Förintelsen levenade) står det:
”Vårt åtagande innebär att minnas de offer som gick under, respektera de överlevande som ännu är med oss och på nytt bekräfta mänsklighetens gemensamma strävan efter alla människors rätt till rättvisa och ömsesidig förståelse.”
Att vara människa är att bära på något dyrbart – nämligen beredskapen att i varje stund kunna agera anständigt, eller som den australiensiske filosofen, Raimond Gaita uttrycker det:
Beredskapen hos dem som älskar att blunda för försiktighet, att älska och att lida för sin kärlek utan tanke på status, klass, ras, nationalitet och moraliska meriter formar och väcker i oss en känsla av det mysterium, det dyrbara som det innebär att vara människa.
Vi ska komma ihåg att hatet inte börjar ur intet. Det börjar när vi ger plats åt det, när vi väljer att se bort, när vi tystnar och ger upp anständigheten.
Den tyske pastorn Martin Niemöller påminner oss om detta med sina välkända ord om erfarenheterna från andra världskriget:
”I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
sedan hämtade de, de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.”
Att vara människa är en födslorätt. Något som bara är. Ovillkorat, från början, Vi får det utan att be om det. Vi bär det utan att förtjäna det. Vi är det så länge vi finns till. Och ingen kan ta det ifrån oss.
Men att bevara tron på att det är så – det däremot, är färskvara tror jag, något vi måste välja och bevara, ibland varje dag. Så att vi inte flyttar gränserna för var det mänskliga är och vem som är människa och inte.
Detta är människans kanske viktigaste uppgift idag. Att våga stanna kvar vid gränsen. Och ta vårt profetiska uppdrag på allvar, det som kräver av oss att både tala och handla så att människan som människa aldrig villkoras.
En rabbin frågade en gång sina lärjungar: ”Vid vilken tidpunkt övergår natten i dag? ”En lärjunge trädde fram och försökte svaret: ”När man på 25 stegs avstånd kan skilja en sten från ett sovande får”. ”Fel”, svarade rabbin. En annan lärjunge vågade ett svar: ”När man på 20 stegs avstånd kan skilja ett dadelträd från ett fikonträd”. ”Fel”, sade rabbin igen. ”Natten är över och dagen har kommit då du kan se in i en annan människas ansikte och där känna igen en medmänniska.”
Om detta må vi berätta
Låt oss aldrig glömma det
