Bibelns Höga visa är kärlekspoesi. Den hör till kärleksdiktningens äldsta och mest sublima verk, och att den återfinns i den hebreiska bibeln är å ena sidan förbluffande, å andra sidan ett exempel på gudomlig vishet: kärlek mellan människor och mellan människorna och Gud är utslag av samma kraft, samma behov av ett Du och samma längtan efter förening och fulländning. Höga visan hör hemma i den långa berättelse om mänskliga och övermänskliga relationer som är Gamla testamentet.
Den har tolkats som en högstämd yttring av jordisk kärlek, eller en allegori över förbindelsen mellan Gud och Israel, Kristus och hans kyrka, eller som en symbolisk skildring av det jungfruliga förhållandet mellan Gud och Jungfru Maria, Gudaföderskan. Som sådan fungerade den inte minst i Frankrike under barocken, och då fick Höga visan vara ännu en symbolbärare: för konungens/Frälsarens och nationens ömsesidiga kärlek och hängivenhet. När Ludvig XIII vigde det gallikanska Frankrike åt Jungfru Maria, sedan han segrat i krig och äntligen fått en son 1683 (den senare Ludvig XIV), fogades ytterligare en symbolisk relation till de övriga.
Det skulle firas med musik, värdig textens sakrala hemvist, i samband med religiösa ceremonier och småningom i det nybyggda slottet i Versailles, som dock ännu inte hade fått sin praktfulla slottskyrka. Sådan musik skrevs av kungens utsedda kapellmästare, främst för kungens dagliga mässa. Kapellmästaren var en prelat (fast mest som en hederstitel), och fyra underhovkapellmästare delade på arbetet. Pierre Robert hette den ene, och han har komponerat tre Grand motets, stora verk för solister, kör och orkester, till texter ur Höga visan, på franska le Cantique des Cantiques.
Förvånansvärt känsligt formar Robert verserna, i en växling mellan solopartier, ibland himlastormande, stundom stilla brusande körsatser, däremellan nobelt betraktande, smäktande eller drömska ritorneller för orkester. Allt avsett att ackompanjera Mässans liturgi eller andra sakrala handlingar. Denna intima kärleksdikt uppträder så på latin i stort format, till vacker musik med gammal lyster och i praktfull kyrklig miljö. En märklig men skön upplevelse.
Kaj Engelhart
Pierre Robert (+1699): Grands Motets sur le Cantique des Cantiques
Solister, les Pages & les Chantres du Centre de musique baroque de Versailles, dir. Olivier Schneebeli
Coll. Chateau de Versailles Spectacles CV 5051
