Etikett: Kaj Engelhart

Publicerat

Bok: Det tidlösa hatet mot judarna

Antisemitismen triumferar. Särskilt nu, efter den 7 oktober. Demonstrationer mot Israel, men också mot judar i allmänhet, är vanliga, och kritiken mot Israel, som må vara legitim, glider ofta över i antijudisk affekt.

Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, har givit ut sina sex essäer i Hatet mot judarna från 2021 i en nyutgåva, Grinden i Dachau, försedd med aktualiserande tillägg. Wiman står i första ledet i kampen mot judehatet och -föraktet i Sverige, han för kampen i sin tidning och i framträdanden i olika sammanhang, och i bokform.

Och han visar på paralleller mellan det historiska judehatet och annan rasism å ena sidan och aktuella fenomen och tendenser i vår tid, inte minst i Sverige. ”De moderna varianterna av judehatets konspirationsteorier sprids av aggressiva influensers på Tiktok, medan ett parti som grundades av bland andra nazistveteraner, fascister och öppna rasister har vunnit politiskt inflytande över regeringsmakten i Sverige”, skriver han.

En faktor som Wiman särskilt ser som viktig är kulturen. Konst och musik dikterades av de tyska nazisterna, den som var ”entartet” förintades och ersattes av germansk kitsch, ungefär som i Sovjetunionen. Lyckliga ariska arbetare och soldater. Totalitär kulturpolitik, försvagade folkrörelser och bantad folkbildning. ”Mönstret går igen i vår tid. Nu liksom då har kulturlivet en avgörande betydelse när den liberala demokratis principer hotas.”

Wiman pekar på ett egendomligt fenomen kring Europas ”upparbetning” av Förintelsen. Det som skedde mot judarna har varit och är en sten i skon, ett skamligt, obehagligt, irriterande minne och medvetande. Han citerar Marceline Loridan-Ivens, judisk polsk-fransk regissör och skådespelare om det västerländska judehatet: ”De kommer aldrig att kunna förlåta oss för det onda de har gjort oss”.

Det är svårt att bekämpa antijudaismen i dess ständigt nya former. Medierna är fyllda av påståenden, kampanjer, hat och förnedring. Vi behöver upptäcka, uppleva och uppskatta judiskt liv och judisk kultur i Sverige idag. Förintelsen måste ihågkommas, men ”kampen mot antisemitism måste lika mycket vara en kamp för upprätthållandet av en rik och fri judisk kultur i Sverige.” Wiman ringer i en varningsklocka.

Kaj Engelhart

Björn Wiman: Grinden i Dachau. Sex essäer om det tidlösa hatet mot judarna. Fri tanke 2014, 227 sidor

Publicerat

Musiktips: Sånger från synagogan

Emanuel Kirschner (1857-1938), ett av bagarmästare Aaron ben Mosches tio barn i schlesiska Oppeln, nuvarande polska Opole, sjöng som ung i ortens synagoga och kom tidigt till Berlin som elev till den berömda kantorn Louis Lewandowski. Här blev han snart andra kantor, innan han erbjöds förste kantorstjänsten vid synagogan i München 1881.

Präglad av Lewandowskis romantiska stil i sättningar och kompositioner av liturgiska körsånger, skapade han ett stort antal egna verk i en delvis självständig stil. Vid Münchens Stora synagoga verkade han i 45 år, tills han den 8 juni 1938 ombads leda avskedsgudstjänsten där. Nazisterna hade bestämt att synagogan skulle rivas.

Dagen därpå fick den 80-årige Kirschner åse hur rivningsjobbarna demolerade hans synagoga. Han kunde inte ana att så gott som alla synagogor i Tyskland skulle förintas inom ett år. Han dog i det judiska ålderdomshemmet i september 1938.

Kirschner efterlämnar en rad synagogala sånger för olika tillfällen och religiösa fester. Dessutom skrev han preludier för orgel, som aldrig har publicerats. Orgeln spelar en särskild roll i hans komponerande – den introducerades under stort motstånd till att beledsaga körsången i den liberala liturgin vid mitten av 1850-talet, under påverkan av den kristna kyrkomusiken.

Men Kirschner ägnar särskilt intresse och utrymme åt orgeln, som delvis får självständiga solistiska uppgifter i sångerna, som en sorts ”förebedjare”. Det ger en färgrik, delvis dramatisk karaktär åt de liturgiska körverken, av vilka ett urval sjungits in av den tyska kören ”offenbacher vokalensemble prophet” tillsammans med kantorn Nikola David och organisten Bettina Stübel under ledning av Christoph Siebert.

Kirschners musik är relativt okänd men lever vidare i en del synagogors gudstjänster. Med sitt eko av samtida kyrklig körmusik, men berikad med hebreiska rytmer och harmonier, ger inspelningen en upplevelse av hur det kan låta i synagogans gudstjänstfirande. Vackert, gripande och vördnadsbjudande också för oss kristna.

Kaj Engelhart (i Katolskt magasin)

Emanuel Kirschner
Synagogen-Gesänge
Solister, offenbacher vokalensemble prophet, orgel, dir. Christoph Siebert
Hänssler Classic CD23019

Publicerat

Ett hus med flera boningar

Den 4 februari 2019 undertecknade påve Franciskus och storimamen vid Al Azhar, Ahmed al-Tayeb, i Abu Dhabi A Document on Human Fraternity for World Peace and Living together – ett manifest om alla människors syskonskap för fred och samlevnad i världen. Ett slags magna charta för interreligiös samexistens och en uppseendeväckande släktskapsförklaring mellan de abrahamitiska religionerna, men i grunden gällande hela mänskligheten.

Ett halvår senare, alltjämt under intryck av det unika mötet, meddelade kronprinsen Mohammed bin Zayed al Nahayn sin plan på att bygga ett abrahamitiskt center i Abu Dhabi på en areal han avsatt strax utanför stadens centrum. I mars i år stod anläggningen färdig och drog världens blickar till sig: Abrahamic Family House. Ett monument för fred och dialog.

Fortsätt läsa ”Ett hus med flera boningar”
Publicerat

Biblisk erotik i kungens kapell

Bibelns Höga visa är kärlekspoesi. Den hör till kärleksdiktningens äldsta och mest sublima verk, och att den återfinns i den hebreiska bibeln är å ena sidan förbluffande, å andra sidan ett exempel på gudomlig vishet: kärlek mellan människor och mellan människorna och Gud är utslag av samma kraft, samma behov av ett Du och samma längtan efter förening och fulländning. Höga visan hör hemma i den långa berättelse om mänskliga och övermänskliga relationer som är Gamla testamentet.

Fortsätt läsa ”Biblisk erotik i kungens kapell”
Publicerat

Judarnas historia i Sverige

En kväll på Judiska museet kunde vi lyssna till ett samtal med Carl Henrik Carlsson om hans nyligen utkomna bok ”Judarnas historia i Sverige”. Intresset var stort, och författaren applåderades efter att han på gemytlig, oförfalskad stockholmska berättat om sig själv, bokens tillkomst och innehåll och allehanda tankar kring ups and downs i judarnas historia i vårt land. Och nu är boken nominerad till Augustpriset.

Fortsätt läsa ”Judarnas historia i Sverige”
Publicerat

Louis Lewandowski 200 år

Den stora förnyaren av synagogans liturgiska sång firar 200 år i år. Han heter Louis Lewandowski, född i preussiska Wreschen, nu Września i Polen, 1821, död i Berlin 1894. Han vävde in den traditionella synagogala sången i sina kompositioner i tidens romantiska musiksmak, och hans tonsättningar av de liturgiska texterna används än idag. Samtidigt blev hans musikaliska tolkningar av judiska texter populära också i det omgivande icke-judiska samhället.

Louis Lewandowski 200 jubiläum

Lewandowski föddes i en fattig småstadsfamilj, där hans far var schammes, synagogetjänare, och biträdande kantor i synagogan. Som tolvåring skickades Louis till Berlin för att förtjäna sin utkomst. Han togs upp i församlingen och blev dess ”singerl”, pojksångare i synagogan, med sin vackra röst. Han kom snart i kontakt med tongivande judiska familjer i staden och umgicks bland andra med släktingar till Felix Mendelssohn Bartholdy, vilket gav honom – som förste jude – tillfälle att studera musik vid Akademie der Künste i Berlin.

Fortsätt läsa ”Louis Lewandowski 200 år”