I samtalet med Jakob Wirén om ersättningsteologi den 14 mars var en viktig iakttagelse att präster som använder ersättningsteologiska och andra antijudiska motiv i sina predikningar sällan är medvetna om att de gör det. Så djupt är det ersättningsteologiska tänkande integrerat i kristen retorik att predikanter inte riktigt hör vad de säger.
I Kyrkans Tidning 10-21 publicerades en betraktelse under vinjetten ”Eftertankar” som var ett skolexempel på detta, vilket Jesper Svartvik påpekade i debattartikeln Varför gammal surdeg i brödet inför midfastosöndagen? Tyvärr stämde Svartviks argumentation inte skribenten Ludvig Lindelöf till eftertanke, utan han slog i sin replik ifrån sig: detta var inte en text riktad mot judendomen. Men just det är kanske problemet. Om texten hade varit öppet och medvetet antisemitisk hade det varit uppenbart för alla och förhoppningsvis hade den aldrig blivit publicerad – men den omedvetna ersättningsteologin går lätt under radarn.
Jesper Svartvik är som Don Quixote som slåss mot väderkvarnar, hävdade Lindelöf. Och det är inte en ovanlig anklagelse mot den som påpekar antijudiska teman: vi läser in något som inte finns där. Inte minst är det den reaktion jag har fått när jag har argumenterat för att Improperierna ska förpassas till det liturgihistoriska muséet: ”men för mig är de inte antijudiska”! Jag tror inte jag fick så många reaktioner på någon fråga jag drev under min tid på Centrum för religionsdialog, och de blogginlägg som handlade om dem hörde till de mest lästa.
Det som förvånar mig är dels att så många inte kan se hur uppenbart antijudiska Improperierna är, dels att kritiken mot dem väcker så starka känslor. Det första handlar nog om bristande insikt om hur vi påverkas av mentala bilder – att även om jag tolkar Improperiernas anklagelser som riktade mot mig själv så gör det något med synen på judar om jag ska identifiera mig med dem i deras egenskap av gudsmördare. Att så få förstår vad man säger när man påpekar att de som ”reste korset åt sin frälsare”, dvs romarna, inte var de som hade ”förts upp ur Egyptens land” visar väl också hur djupt bilden av att det judiska folket har skulden för Jesu död sitter. Det andra kan hänga samman med en känsla av att ”klassisk kristen tro” är under attack – var ska det sluta om vi inte längre får uttrycka våra skuldkänslor på Långfredagen på det sätt vi är vana vid? (Det ska här tilläggas att Improperierna numera inte förekommer i Svenska kyrkans gudstjänstordning, men eftersom de ändå kan förekomma som körstycke är debatten inte överspelad.)
För att återgå till betraktelsen i Kyrkans Tidning vittnar den också om okunskap om judisk tradition. Lindelöf använder en berättelse ur Jonatan Unges sommarprogram för att illustrera sin egen motvilja mot att be bordsbön. Det handlar om huruvida knäckebröd är bröd eller kex, vilket har betydelse för den följande bordsbönen. De flesta av Samarbetsrådets medlemmar kan förmodligen se framför sig hur ungdomarna på Glämsta med liv och lust kastar sig in i diskussionen om knäckebrödets halachiska status. För Lindelöf blir dock detta en ”konflikt” mellan de som vill be bordsbön och de som inte vill det, och han ställer sig på de senares sida vilket, menar han, Jesus också hade gjort.
Det är mycket problematiskt när någon använder andras (ofta missuppfattade) interna diskussioner för att – som i detta fall – belysa det en uppfattar som missförhållanden i sin egen tradition, eller ännu värre för att fördöma den andre. Det kan leda till att minoriteter inte vågar rikta kritik mot den egna traditionen, eller att den som gör det blir stigmatiserad. Det är t ex ett reellt problem för den muslimska idédebatten idag att den som formulerar kritiska synpunkter utnyttjas av dem som vill fördöma islam som en ”avskyvärd” religion – vilket kan hämma det fria idéutbytet.
I videosamtalet använde Jakob Wirén bilden av trädgårdsarbete för hur vi måste förhålla oss till ersättningsteologin: det handlar om att ständigt tålmodigt rensa bort ogräset när det sticker upp. Och då måste en förstås ha lite kunskaper om hur ogräset ser ut även i sina späda stadier. Det handlar alltså inte om att slåss mot väderkvarnar, utan om att rensa ogräs. Predikanter skulle behöva öva upp en ryggmärgsreaktion så att de omedelbart identifierar ersättningsteologiska teman när de ser dem. Och brodera en bonad att sätta upp över skrivbordet med texten ”Använd aldrig andras interna diskussioner för att kritisera din egen tradition”.
Helene Egnell
Omslagsbild: Spanska väderkvarnar. Av Lourdes Cardenal – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=50686
