Med anspelning på frågan som inleder den judiska sedermåltiden och som handlar om uttågets natt ska jag nu vidga perspektivet till att omfatta hela högtiden, såväl den judiska som den kristna påsken. På åtminstone en punkt torde de flesta judar och kristna kunna vara fullkomligt överens, och det är att påsken inte går att tänka bort utan att det vi traditionellt menar vara judendom upphör att vara judendom och kristendom att vara kristendom. Låt mig ställa fyra frågor för att åskådliggöra detta påstående.
Tänk bort påsken – vad blir kvar av Bibeln?
Det korta svaret lyder: inte särskilt mycket. Först faller givetvis fyra av de fem Moseböckerna bort, eftersom de som utgångspunkt och grund har just Andra Moseboken, som inte för inte på grekiska och latin och därigenom på många andra språk fått namnet Exodus, ”Uttåget”. Men vid närmare eftertanke klarar sig inte heller Första Moseboken. Redan i de första versarna av Andra Moseboken får vi en påminnelse om att det folk som ska befrias är det folk om vilket i stort sett hela Första Moseboken handlar – det folk som härstammar från Israels tolv söner. Och faktum är ju att Israels farfar Abraham redan fått huvudinnehållet i Exodus uppenbarat för sig (1 Mos 15:13f).
Med Toran borträknad, vad blir då kvar av resten av Bibeln? Först faller givetvis Josua och Domarboken om uttågets fortsättning med intåget i landet och även den fortsatta historia som är otänkbar utan de lagar, löften och den fullbordan som Toran rymmer. Tänk bort exempelvis tabernaklets fortsättning i form av templet, och de historiska böckerna faller som käglor. Vad skulle bli kvar av profeternas kamp, Psaltarens hymner och böner som framsprungit ur tempelsången eller längtan tillbaka dit från fjärran horisonter där nya slavherrar avlöst faraos tyranni? Inte mycket, ja, faktiskt ingenting.
Fortsätter vi sedan in i det kristna Nya testamentet, är detta lika otänkbart utan den kristna påskens händelser. För det första är Jesu liv otänkbart utan den Heliga Skrift, som alltså vuxit fram ur Israels folks befrielse i samband med påskens under. För det andra är det heller ingen tillfällighet att samtliga fyra evangelier avslutas med att Jesus firar påsk i Jerusalem.
Denna Jesu sista påsk blir dock inte bara det smärtsamma slutet på hans jordiska liv utan själva utgångspunktenför den tro som kristna världen över i alla tider på olika sätt bekänner sig till. På påskdagen i år kommer bland annat dessa kraftfulla ord av aposteln Paulus att läsas i Svenska kyrkans gudstjänster: ”Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro” (1 Korinthierbrevet 15:14). Med andra ord: utan påskens under blir det inte heller något kvar av Nya testamentet. Eller mera exakt: denna bok hade över huvud taget aldrig blivit skriven.
Tänk bort påsken – vad blir kvar av växten?
Nu tänker jag på allt som vuxit fram ur påskens under. På sätt och vis är det redan sagt, eftersom Bibeln är själva roten. Men texter i sig kan vara hur gamla som helst och innehålla snart sagt vilka kvaliteter som helst utan att de genererar liv på det sätt som Bibeln gjort och gör. Om texterna bara förblir texter utan konsekvenser för människors liv blir de kanske inte mycket mer än intressanta museiföremål och forskningsobjekt. Men Bibeln lever därför att påskens berättelser med allt som vuxit fram ur dem har ihågkommits och burits vidare av judar och kristna fram till denna dag.
Den judiske filosofen Emil Fackenheim kallar befrielsen från Egyptens slaveri för Israels root experience, ”rotupplevelse”, i sin bok God´s Presence in History. Israels folk blir bärare av ett kollektivt minne, som gör att historia och nutid ständigt möts och även formar hoppet inför framtiden. Under sabbat och högtid återkommer ständigt uttrycket zekher litsiat Mitsrajim, ”till åminnelse av uttåget ur Egypten”.
På ett analogt sätt är påsken även för kristna den rotupplevelse ur vilken den kristna tron växer fram och lever vidare. Jesu ord vid sin sista påskmåltid med sina lärjungar, ”Gör detta till min åminnelse”, är nog det mest citerade Jesusordet genom tiderna. Liksom sabbaten i judendomen ses som en liten påskdag varje vecka, är söndagen – den första veckodagen, uppståndelsens dag – en liten påskdag i kristen tradition.
Tänk bort påsken – vad blir kvar av relationen mellan judar och kristna?
Eftersom vi inte skulle ha varit vad vi är utan påsken, blir det självklara svaret även denna gång: ingenting. Vi är båda ”påskreligioner”. Israels rotupplevelse blir genom Jesu sista påsk även del av den kristna rotupplevelsen. Tänker vi kristna bort den judiska påsken, försvinner alltså den högtid som tydligare än någon annan markerar hur mycket judar och kristna har gemensamt – men också hur mycket som skiljer dem åt. Båda aspekterna är viktiga för en respektfull relation.
Samtidigt vet vi att just denna djupa beröring samtidigt utgör det kanske djupaste problemet. Tänk bort den kristna förkunnelsen om påsken, och många dystra kapitel i judarnas historia och kyrkohistorien hade aldrig blivit skrivna. Det må gälla den urgamla anklagelsen av judarna som skyldiga till Jesu död eller teologins omsättning i handling i form av förföljelser och pogromer, som var särskilt vanliga i samband med påskfirandet. Även antisemitismens djupaste rottrådar sträcker sig alltså ned till de kristnas rotupplevelse.
Dessa tre frågor får till sist sammanfattas i följande maning:
Tänk inte bort påsken!
Inledningsvis utlovade jag fyra frågor, men i stället kommer här alltså en maning som nummer fyra. Den som är förtrogen med påskhaggadan – ”handboken” för den judiska påskmåltiden – vet att det finns fyra söner som på olika sätt får symbolisera fyra olika kategorier påskfirare. De går i sin tur tillbaka på fyra bibelställen, där ett barn ställer en fråga som följs av en uppmaning att förklara påskens innebörd: 2 Mos 12:26; 13:14 och 5 Mos 6:20. Det fjärde bibelstället innehåller dock ingen sådan fråga utan bara själva uppmaningen: ”Den dagen skall du säga till din son: Detta gör jag på grund av det som Herren gjorde när jag drog ut ur Egypten” (2 Mos 13:8).
Enligt detta mönster har jag alltså ställt tre frågor, och nu kommer uppmaningen: Tänk inte bort påsken! Den leder oss till grunden i vår egen tro och även till själva hjärtat i relationen mellan oss som vuxit fram ur påskens rothögtid. Hur firar vi den och hur undervisar vi om den så att dess djupa rötter får förena oss, samtidigt som vi böjer oss i vördnad inför det som i denna högtid skiljer oss åt?
Göran Larsson
Omslagsbild: Manuscript pages showing text of Haggadah with illustrations of bird-headed Jews baking matzo for Passover. Israel Museum, Public domain, via Wikimedia Commons.
