Ps 121
En vallfartssång.
Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg.
Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel.
Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida.
Solen skall inte skada dig om dagen, inte månen om natten.
Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig i livets alla skiften,
nu och för evigt.
Den här texten, en vallfartssång ur Psaltaren, är en del av det vi läser under den judiska påskveckan Pesach.
Den judiska påsken firas till minne av den långa resan från slaveriet i Egypten till friheten i Kanans land. Uttåget ur Egypten, en fyrtio år lång vandring som formade israeliterna till det judiska folket.
Slaveri kan ha många skepnader. När vi nu under Pesach läser om judarnas situation under farao i biblisk tid finns en tanke om att vi ska väckas till insikt om vilken sorts slaveri vi lever under i dag och hur vi kan göra oss fria från det.
Genom den återkommande ritualen varje Pesach får vi tillfälle att repetera, reflektera och utvärdera hur våra liv ser ut just nu. Den yttre formen av att sitta tillsammans, äta osyrat bröd och bittra örter, tala om farao och slaveriet, om de tio plågorna och om hur till slut israeliterna blev fria att gå sin väg till det utlovade landet i öster, är en inspiration för oss att gå på djupet i det egna jaget.
Jag hade en dröm en gång att jag stod helt naken inför Farao i hans palats. Han slog mig hårt i huvudet med en lång käpp för att jag skulle böja mig inför honom och bli underdånig. Men jag stod stolt kvar och vägrade, och till slut sa han att han inte hade användning för en sådan som jag. ”Ge dig av, du stör mig i mitt arbete”, sa han irriterat och slängde ut mig ur palatset. Efter den drömmen har jag blivit medveten om mitt eget inre Egypten.
Det är en obekväm plats, men den är bekant. Jag upptäcker varje år att jag fortsätter att vara slav under något som skaver och tröttar mig, att nya faraoner förslavat mig. Om och om igen.
Nyligen har jag lämnat en sorts slaveri som jag inte ens visste plågade mig. Det var min oförmåga att säga nej. Min inre Farao höll min vilja i ett hårt grepp och det blev en tröttsam kamp, men jag vann. Nu både vågar och kan jag bestämma om jag ska säga nej tack eller ja tack. Nu förmår jag välja själv, och med det infinner sig en känsla av trygghet och lugn. Jag tycker om mig själv, och jag får lättare att tycka om mina medmänniskor.
Allsmäktige Skapare,
vänd mitt ansikte mot Dig
och öppna mina öron så att jag hör Dig.
Håll mig i handen och
led mig på min vandring.
Ge mig en plats där jag kan gömma mina tvivel
och fyll mitt hjärta med evig tillit till Dig
Amen.
Texten är publicerad i Annebelle Gyllenspetz bok i morgonvinden, judiska andakter och reflektioner, Argument förlag, 2020.
Boken finns recenserad här: I morgonvinden – Judiska andakter och reflektioner
