Mellan Kungsträdgården och Berzelii park reser sig en byggnad, likt ett babyloniskt tempel, med eleganta detaljer från det moriska Alhambra och med rosettfönster som en fransk katedral. Det är Stockholms Stora synagoga, ädelt tillbakadragen i sin unika prakt som en av stadens allra förnämsta byggnader från 1800-talet.
Synagogan fyllde 150 år i fjol och till födelsedagen hade Judiska församlingen gett ut en storslagen jubileumsbok med mängder av illustrationer och en lång rad intressanta artiklar som belyser skönhetens historia ur många aspekter. Författarna kommer från olika discipliner och svarar för omväxlingsrika texter där man lär sig massor. Till exempel att synagogan, som den fysiskt existerar, på ett sätt var efter sin tid. Ty 1870, när den invigdes, hade Sveriges judar fått rätten att bo var de ville och äga fast egendom och då började synagogorna byggas mindre exotiska och uppseendeväckande för att markera att judarna var en integrerad del av befolkningen.
Men Stockholms Stora synagoga ritades redan 1861 av sin arkitekt Scholander, och då ville man fortfarande antyda sitt ursprung i det Heliga landet i öster och betona det egna hebreiska arvet även i arkitektur och konst. Vilken tur med denna eftersläpning, skriver arkitekturhistorikern Fredrik Bedoire i boken – annars hade vi inte fått en sådan pärla i Stockholms centrum!
Förre överrabbinen Morton Narrowe skriver och efterträdaren Ute Steyer och forskare, tjänstemän och funktionärer inom församlingen och utanför. Många är vänner och bekanta också för oss kristna, som gärna kommer till synagogan på inbjudan till minnesgudstjänster över Holocaust eller Kristallnatten eller på Purim eller Pesach. Eller till den vackra Sessionssalen i det intilliggande församlingshuset, där alla stockholmsrabbiner hänger avporträtterade på väggarna. Boken skildrar också den mentala, politiska och ekonomiska vägen till tomten och bygget på Wahrendorffsgatan, och vilka debatter, idéer och visioner som lever där idag.
Runt hörnet ut mot Kungsträdgården finns närmsta grannen, den katolska S:ta Eugeniakyrkan. Vi som var med då minns hur vi efter sista mässan bar var sin stol från dittillsvarande kyrkoprovisoriet på Drottninggatan till den nya kyrkan vid Kungsträdgården. Det är 40 år sedan, och under tiden har en djup, stabil och allt varmare vänskap och gemenskap vuxit fram mellan de två grannförsamlingarna. Våra ledare och vi själva är ofta gäster hos varandra, och för oss katoliker är judarna vår äldre bröder, som den helige påven Johannes Paulus II slagit fast.
Vi kan känna glädje och stolthet att vara så nära denna vackra och resliga synagoga, som anas genom en del av våra kyrkliga fönster och påminner oss om, hur mycket vi har gemensamt. Åtskilligt av våra gudstjänstformer, våra böner, våra psalmer och traditioner är ett arv vi delar med judarna – något att reflektera över i ödmjukhet, glädjas åt med eftertanke och medvetet förhålla sig till.
Kaj Engelhart
”Jag må bo mitt ibland dem”
Stockholms stora synagoga 150 år
Hillelförlaget 2020, 210 sidor
Omslagsfoto: Kaj Engelhart
