Det är inte lätt att förstå vad som hänt vårt samhälle denna vår. Ännu svårare är att veta vad som varit rätt och fel sätt att agera. Det får framtiden utvisa. Det vi kan göra är att stanna kvar i känslan, för den är vi fortfarande mitt i. Känslan av att vara instängd, känslan av rädslan för ett osynligt hot, känslan av total ovisshet. Kan kristen tro hjälpa oss att navigera i detta känslohav?
Covid 19 drabbade världen mitt under påsken. Och jag tänker att just påsken faktiskt kan vara ett redskap som hjälper oss att navigera. För kristna handlar påsken om just tvära känslokast: skärtorsdagens gemenskap och glädje som plötsligt förbyts i ångest och ensamhet, långfredagens svek som leder till våld och död, påskaftonens vanmakt och stumhet, påskdagens ljus som leder till förvirring och slutligen annandagen då lärjungarna på väg till Emmaus inser att Kristus vandrar vid deras sida.
Johannesevangeliet beskriver att lärjungarna efter Jesu död hade låst in sig av rädsla. Och det är ju precis det som en stor del av Europas befolkning också gjort.
Jag tänker särskilt på två passager i den kristna påskens berättelser som Covid 19 kastat ett helt nytt ljus på. Johannesevangeliet beskriver att lärjungarna efter Jesu död hade låst in sig av rädsla. Och det är ju precis det som en stor del av Europas befolkning också gjort. Alla dessa tusentals äldre som hungrar så efter närhet och sällskap har tvingats låsa in sig, isolera sig i tystnad och ensamhet – av rädsla. Detta diffusa hot som inte syns men som hotar att döda dem har slagit en järnring runt deras hem. Hela våren förvandlades för många till en enda lång påskafton. Aldrig mer kommer jag att läsa de där raderna i Johannes så där lite slentrianmässigt som jag hittills gjort, i väntan på det som kommer sedan. Just där i dessa få ord ” de hade låst in sig av rädsla” sammanfattas våren 2020.
Än viktigare är Judasgestalten. Han som svek, han som inte är som jag, Den Andre. Våren 2020 har jag och du plötsligt blivit Judas. Vi kan svika våra närmaste och smitta dem ”med en kyss”. Den vi rör vid kan vi smitta utan att veta om det. Våra föräldrar kan vi döda när vi lämnar dem en matkasse i dörröppningen. Att bli en mördare utan att veta om det – kanske är det just detta som blivit vår erfarenhet denna vår. En Judaserfarenhet.
Vad lär oss påskens spretiga berättelser? Judas orkade inte med sin skuld. När fasan övermannade honom, hängde han sig. Petrus däremot, som också svikit, förnekat och gömt sig, han orkar leva vidare. Något får honom att återvända till sin fiskebåt i Genesarets sjö. Och det är där Jesus väntar på honom på stranden, med nygrillad fisk. Jesus frågar inte om Petrus ångrat sig, lärt sig något, är kompetent att nu bygga en kyrka och bli dess förste biskop. Jesus frågar bara: älskar du mig. Grunden för kristen tro sammanfattas på den där stranden i en enda fråga: känner du min längtan efter dig, och längtar du på samma sätt efter mig. Känner du min viskning i ditt inre, känner du hur jag fyller dina lungor med liv?
Påsken lär oss att livet ständigt förändras. Ljus och mörker växlar med varandra, ibland blixtsnabbt. Glädje och ångest följs åt. Kristen tro handlar därför inte om att söka efter en mening i det som sker, hoppas på lugn och trygghet. Kristen tro handlar om vanmakt, insikten att allt kan och förmodligen kommer att gå sönder, men att något finns som är bortom det som ständigt förändras. Gud som längtar efter mig, och jag som längtar efter Guds närvaro består. Det är det som är påskdagens ljus, som mörkret inte kan övervinna. Det är den insikten som får Petrus att leva vidare. Någon vill vara med honom trots hans svek. Judas vågade inte tro det och gick under i sin skam.
Covid 19 har påmint oss om livets skörhet; påmint oss om vår vanmakt men också vårt ansvar. Lärjungarna fick också lära sig om livets skörhet, om vanmakt; att låsa in sig av rädsla, att fly undan sin skam var inte vägen framåt. Istället påminner de kristna påsk berättelserna om att det är Jesus som kommer till dem. Han står plötsligt mitt i det låsta rummet, han slår följe med dem till Emmaus, han lagar mat åt dem på stranden. Kristen tro handlar om att våga omfamna det sköra och upptäcka att Gud står mitt i det brustna.
Brödbrytandet är påminnelsen om att Gud är med oss både i hopplöshetens mörker och i meningsfullhetens ljus. Brödet inte bara bryts, det delas också. Detta delande påminner oss om vårt ansvar
För hur slutar påsken? Med en måltid. Just brytandet av brödet är den händelse som inramar hela påsken: på skärtorsdagen bryter Jesus för första gången nattvardens bröd och på annandagen bryter han det på nytt i Emmaus. Brödbrytandet är påminnelsen om att Gud är med oss både i hopplöshetens mörker och i meningsfullhetens ljus. Brödet inte bara bryts, det delas också. Detta delande påminner oss om vårt ansvar. Vem behöver vi nu dela brödet med? Vem behöver del av den kraft som vi fått del av? Hur kan vi räcka brödet åt den som är ensam, som sörjer, som låst in sig av rädsla? Bibeln lär oss att inte stanna kvar i påskaftons rädsla och instängdhet. Istället är vår uppgift att tänka kreativt och annorlunda så att vi delar brödet och upptäcker att Kristus själv redan går vid vår sida.
Ulf Lindgren Domkyrkokaplan i Storkyrkan
