Mindre än ett år efter min fars frånfälle flyttar min mor till en mindre lägenhet i Denver USA för att bo i närheten av min syster. Judith och jag besökte henne där och några år senare i det Judiska hemmet när hon hade flyttat dit därför att hon fått svårt att gå. När vi besökte henne, märkte jag att fastän hon var frisk och aktiv funderade hon inte på att resa till Stockholm igen.
När jag frågade henne om orsaken fick jag ett svar som gjorde mig förvånad. Hon sa nämligen att när hon besökt oss i Stockholm hade jag inte haft tid för henne. Jag arbetade ju hårt, som vanligt, och trots att det var skönt att se barnbarnen ville hon tillbringa tid med Judith och framförallt med sin förstfödde, bechor, det vill säga med mig. Informerad om detta lovade jag henne att – om hon skulle ändra sig – skulle jag ta ledigt och verkligen tillbringa tid med henne i Stockholm.
Hon kom och allt var härligt men jag hade ett stort problem, som troligtvis skulle tvinga mig att bryta mitt löfte. Varje vecka besökte jag nämligen Judiska ålderdomshemmet. Jag förklarade för henne att jag gärna skulle ta henne med dit. Under min uppväxt i Philadelphia var hon känd för sina goda gärningar, till och med för att hon regelbundet besökte judiska mentalpatienter.
Men vad skulle jag göra? – Mom, du talar inte svenska, och inte tyska, ungerska eller jiddish … Va!! Vem talar inte jiddish? Tag mig med!
Och det gjorde jag. Vi åkte till Judiska hemmet och jag presenterade henne för några av de äldre och ett intensivt samtal började med detsamma. Och min mor? Hon talade en äkta, perfekt (geshmakkene) dialektisk bessarabisk jiddish, (oj ,om jag bara kunde tala en sådan äkta svenska).
Jag lämnade henne och hälsade på de sängliggande och först några timmar senare åkte vi hem. I flera år efter detta besök sa många till mig när jag besökte Judiska hemmet ”glöm inte att skicka en varm hälsning till din mor. A gris der mammen.”
Varför berättar jag detta och varför är det så viktigt för mig? Berättelsen har faktiskt med judiska värderingar att göra. I jiddish förekommer ett unikt begrepp, nachas. Nästan alla språk och kulturer har ord som beskriver hur fint det känns när man har lyckats, när man haft framgång och åstadkommit något som man är stolt över. På jiddish får man nachas (man sheppt nachas fun…) när någon man älskar har haft framgång. Man får aldrig nachas över det man själv har gjort. Människor välsignar ofta varandra genom att säga: ”må du få mycken nachas av dina barn och barnbarn”.
Nu förstår du som läser detta. I livet får man oftast nachas genom de unga. Men jag förunnades att sheppa nachas av min mor. Jag blev oförglömligt stolt. Och detta vill jag nu dela med mig av till dig.
Morton Narrowe
