En kväll på Judiska museet kunde vi lyssna till ett samtal med Carl Henrik Carlsson om hans nyligen utkomna bok ”Judarnas historia i Sverige”. Intresset var stort, och författaren applåderades efter att han på gemytlig, oförfalskad stockholmska berättat om sig själv, bokens tillkomst och innehåll och allehanda tankar kring ups and downs i judarnas historia i vårt land. Och nu är boken nominerad till Augustpriset.
Carl Henrik Carlsson, som själv har polsk-judisk bakgrund, undervisar vid Hugo Valentincentret vid Uppsala Universitet som är en ”tvärvetenskaplig enhet med huvudsaklig inriktning på studiet av etniska relationer, respektive Förintelse- och folkmordsstudier” inom historiska institutionen. Hugo Valentin (1888-1963) var en svensk historiker som skrev den första boken om judarnas historia i Sverige (utgiven 1924). Den efterföljande tiden har hittills inte beskrivits, och där kommer Carlssons bok in. Drygt hälften av de 399 sidorna ägnar han åt tiden som Valentin inte täcker – den senaste uppgiften är ett citat från Judiska museets återinvigning i Gamla stan i Stockholm år 2019, så boken är aktuell.
Intresset för släktforskning förde Carl Henrik Carlsson in på historiska studier och småningom till Hugo Valentincentret som forskare och lärare, bland annat i en kurs om judar i Sverige. Han berättar att Marina Burstein, tidigare förlagschef på Hillelförlaget, kom med idén till en bok. Han går fram kronologiskt, med tillagda ”utvikningar” kring särskilda teman. En aspekt han särskilt velat lyfta fram är kvinnorna – han pekar på Aaron Isaacs berättelse om sig och sitt liv, där hans mor spelar en viktig roll men aldrig nämns vid namn. Eller Recha Michaelsson från samma tid, bortgift två gånger men till ett långt liv och välbärgat liv. Hennes vackra porträtt hänger för övrigt på kvinnoläktaren i Judiska museet, före detta Stockholms synagoga.
Författaren konstaterar att överheten, läs kungen och regeringen, tidigt insåg nyttan med judisk invandring. Utilitet, inte humanitet eller sentimentalitet, styrde besluten att ge judar rätt att vistas i riket – på utvalda platser och med särskilda definierade sysselsättningar. Det var ju upplysningstid. Hos allmänheten rådde andra värderingar, här pyrde en ständig antisemitism som flammade upp ibland och kom till våldsamma uttryck – även om, som författaren betonar, ingen enda jude har bringats om livet i Sverige bara därför att han/hon var jude. Hetskampanjen och upploppen i samband med Judereglementet 1838cär ett exempel.
På 1600-talet, hundra år tidigare, präglade statskyrkan synen på judarna som Kristusmördare. En jude tilläts vistas i landet bara efter omvändelse till kristendomen, alltså dop. Och den oföränderligt levande antisemitiska traditionen går ju mycket längre tillbaka, till medeltiden och dess synbara uttryck i kalkmålningar från 1400-talet med antijudiska smädande avbildningar. Trots att inga judar veterligen fanns i landet. En tankesmitta med rötter i fornkyrkan, hos tidiga brevskrivare (Paulus’ svavelosande fördömanden), några teologer och småningom Luther.
Men så långt bakåt går inte den här historien. Mycket intressant är det utförliga avsnittet om de första hundra åren, 1770 – 1870-tal, som ges stort utrymme. Och likaså kapitlen om tiden mellan och efter krigen och inte minst de senaste årtiondena, en händelserik, delvis dramatisk tid där mycket händer och skilda utvecklingslinjer syns. Carl Henrik Carlsson skriver lättsamt och flyhänt. Han avstår från noggranna uppgifter i fotnoter, men kommer med utförliga referenser, källor och litteratur i slutet av boken. Likaså ordlista och organisations- och personregister. Därmed har vi ett standardverk om judisk historia i Sverige att glädja oss åt.
Kaj Engelhart
Carl Henrik Carlsson
Judarnas historia i Sverige
Natur & Kultur, 2021, 399 sidor
