1700-talets Venedig var egentligen bara en skugga av den mäktiga och rika stadsstat det en gång varit. 1204 hade den venetianska flottan varit med om att erövra Konstantinopel och dela på dess rikedomar. Högmedeltiden var en blomstringstid för staden, med vidsträckta besittningar runt Medelhavet och handelsförbindelser som pumpade in lyx och flärd och kryddor och guld. Men sedan följde osmanernas expansion västerut, och den internationella handeln hamnade småningom i andra händer.
Ändå var 1700-talet en sagolik tid i Venedig. Se bara på målningarna av Canaletto och Guardi som speglar ett drömskt stadslandskap av arkitektur och vatten, former och färger, materia och rymd. Konst och vetenskap blomstrade, likaså musiken. Antonio Vivaldi är den okrönte konungen av venetiansk barockmusik, han bildar modell över hela Europa där hans temperamentfulla och vildvuxna instrumentalverk ger frisk luft åt senbarockens stelnade mönster. I Sankt Markuskatedralen firas mässor med en oöverträffad musikalisk prakt som bygger på det Monteverdi skapade hundra år tidigare.
I Venedig finns också ghettot, det första i Europa, grundat 1516 som en påtvingad plats för judarna att bosätta sig på. Namnet kan komma av borghetto, litet kvarter, eller gheto, gjuteri, något som fanns på platsen. Befolkningen var inlåst mellan solnedgång och soluppgång, men självfallet försiggick kontakter mellan de betydande judiska köpmännen i ghettot och kollegerna utanför, mellan dess konstnärer och författare och vetenskapsmän och läkare och det icke-judiska Venedigs aristokrati och borgerskap.
Ekonomin försämrades för judarna i slutet av 1600-talet. Skatterna höjdes och judiska handlare och skeppsredare förlorade sin egendom under en rad av år, ända tills den judiska församlingen förklarades i konkurs 1737. Ändå får man föreställa sig ett begynnande, upplyst, vidsynt, kanske lite mondänt kulturintresse i omgivningen gentemot ghettots judiska invånare, religion och kultur. De representerade ju både det ashkenaziska tyska arvet och det sefardiska, via judarna från Levanten.
Ta till exempel ädlingen Benedetto Marcello, född i Venedig 1686, död 1739. Han var jurist och ämbetsman, rådsherre i republikens Venedigs styrelse, men i själ och hjärta kallad till musiken, till att komponera. Så småningom utsågs han till guvernör i den venetianska staden Pola på Istriska halvön, dagens Pula i Kroatien. Han dog i Brescia i tbc.
Marcello var katolik, han skrev nio mässor inklusive ett rekviem och ett trettiotal andra andliga verk – antifoner, gradualer, magnifikat, en vesper osv. Och, som ett centralt verk, en samling kallad Estro poetico-armonico: parafrasi sopra li primi [e secondi] venticinque salmi (Poetisk-harmonisk ingivelse: omskrivningar av de första [och andra] 25 psalmerna). Det vill säga sammanlagt 50 psaltarpsalmer, i poetisk omtolkning av en god vän, signor Giustiniani, tryckt 1724-26.
Psalmkompositioner av kristna tonsättare är inget ovanligt – psalmerna används i den kristna gudstjänsten varje dag, i tidebönerna och mässan, till exempel. Men Marcello gör något unikt: han använder melodier från gamla kyrkliga ritual och framför allt traditionella judiska religiösa sånger. Kanske har han avlyssnat dem i gudstjänster i någon an de fem synagogorna i Venedig. Och elva av psalmkompositionerna bryter han av med intonazioni, intonationer direkt ur judisk synagogal tradition. Det är först korta solistiska inpass som sjungs på hebreiska, som sedan följs av samma judiska melodi i en längre sättning för kör och instrument.
I förordet till första volymen av sina psalmer uttrycker Marcello sin uppskattning och beundran av det judiska (och klassiska) musikaliska arvet. Några av intonationerna är ur den ashkenaziska, några ur den sefardiska gudstjänsten. Han är uppenbarligen hemmastadd i Psaltarens judiska hemmiljö och inser dess centrala betydelse i den judiska liturgin. Medan hans psaltartolkningar sjungs på italienska, i kantatform, med arior, körer och recitativ, bryter intonationerna in som solon på hebreiska, och ger så hela verket rötter i den Hebreiska bibeln.
Marcellos avsikt var kanske inte ett utslag av interreligiös dialogvilja. Möjligen ville han snarare få sina psalmer köpta och framförda även i judiska miljöer. Men förutom sitt personliga intresse för dessa meningsfulla inslag, visar han oss därmed unika nedskrifter av sånger som annars bara traderats muntligt. Så får vi ”ett skriftligt vittnesbörd om en muntlig tradition vid en viss historisk tidpunkt”, skriver producenterna bakom en ny CD med verk av Marcello, däribland två av hans psalmer. Det finns också andra inspelningar av psalmerna.
Kaj Engelhart
Benedetto Marcello
Psalms and Sonatas
Lydia Cevidali, Ensemble Salomone Rossi
Dynamic CDS7882
