Etikett: Misha Jaksic

Matteus är den ende av evangelisterna som berättar om att Josef och Maria fick fly till ett främmande land, för att rädda sitt nyfödda barns liv (Matt 2:13-15). Enligt en kristen legend, mötte de på vägen dit ett gäng med rövare. Förutom att denna legend sammanväver kristendomens kärna – Guds födelse i köttet, och allt kötts födelse till det eviga livet – kan den även rikta våra tankar till alla de många miljoner människor, i synnerhet barn, som är på flykt runt om i världen, men även de människor som hamnat på samhällets skuggsida, och söker en väg tillbaka till dess gemenskap.

Legenden berättar att den heliga Familjen under sin flykt till Egypten blev överraskad av rövare. Det knyte som den unga kvinnan gömde under sin mantel, tilldrog sig rövarbandets särskilda uppmärksamhet. Undrande om att det var där som familjen dolde sina dyraste ägodelar, gick en av rövarna, vid namn Dismas, fram till kvinnan och lyfte på manteln. Slagen av häpnad konfronterades han med blicken av ett litet barn, det vackraste han någonsin sett. Spontant utropade den förundrade rövaren: ”Om så Gud hade antagit människokropp, tror jag inte att Han hade kunnat bli vackrare än detta barn!” Han befallde sina rövarkumpaner att inte göra familjen något förnär. Och medan familjen fortsatte sin resa, kunde Dismas höra den unga kvinnan säga till honom: ”Du skall veta att detta barn en dag kommer att belöna dig rikligen, för att du idag räddat dess liv.”

Fortsätt läsa ”En ortodox prästs tankar inför Julen”

Misha Jaksic, ortodox präst

När Jesus tillfrågades varför hans lärjungar inte fastade, svarade Han: “Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem. Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta. Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den dagen är inne kommer de att fasta”. (Mark 2:19-20)

Påsktiden är den kristnes årliga vandring mot Jerusalem, och den Stora veckans omtumlande händelser – där mänskligheten slutligen kröns som en brud med Guds största gåva till både mänskligheten och hela skapelsen, livets seger över döden – är vi de fastande bröllopsgäster-na. Med bön, fasta och vaksamhet när vi vår själs oljelampa. Och tillsammans med de visa brudtärnorna i Herrens liknelse (Matt 25:1-13) iordningställer vi vår egna inre brudkammare för mötet med Brudgummen, som kommer till var och en av oss med det eviga livets bröllopsgåva, liksom Han kommer för att uppfylla kosmos, hela skapelsens brudgemak, med Guds Rikes oskapade ljus, det ljus som visar hela skapelsen i dess rätta form: ty mer strålande än något kungligt gemak har Kristi grav visat sig, vår uppståndelses källa (ur den Gudomliga liturgin).

Genom korsets och vetekornets lag (Joh 12:24) – en helighetens absurditet – går den ende Odödlige in i döden, för att föra mångfalden av oss dödliga till livet. Han som ständigt är hos oss, med oss, ja, också i oss, kommer dock ändå ständigt till oss, för att föra oss från vår tillvaro av mörker och förgängelse till det av ljus och liv uppfyllda paradiset, ja, låta detta paradis även bli en verklighet mitt ibland oss och djupt i oss.

I tacksägelse går vi, i denna den heligaste av veckor, Honom till mötes för att möta:
Messias ankomst i triumf och jubelropen på Palmsöndagen – Han som i himmelen tronar på keruberna, rider nu in på jordens damm sittande på en åsnas rygg;
Sveket, förräderiet, förnekelsen – Han som bejakar och bekräftar hela skapelsen och människan, dess krona, sviks nu, förråds och förnekas av sina lärjungar och närmaste vänner;
Domen – Hela världens Domare, Han som kommer för att fria och befria, fängslas nu och döms till döden av oss syndare;
Bespottelsen – Han som med sitt spott gav syn åt den blinde, bespottas nu av vår andliga blindhet;
Piskandet – Han som med piskrapp drev ut månglarna ur sin Faders hus, piskas nu av mänsklighetens oförsonlighet;
Törnekronan – Han som gjorde människan till skapelsens huvud och krönte henne med ära och härlighet, får nu av henne en törnekrona som sårar Hans huvud;
Spikarna och spjutet – De händer som helat sjuka, de fötter som gått genom världens tåredal med Rikets glädjebudskap, den kropp Gud antog för vår frälsnings skull, genomborras nu av järn;
Korsfästelsen – Han som upprättar den fallna människan, lyfts och spikas nu av henne upp på ett kors;
Gallan – Han som stillar vår existentiella törst med sig som livets vatten, erbjuds nu själv, i sin törst, galla att dricka;
Graven – Han som fört oss ut ur intighetens mörker till vardandets ljus, läggs nu av oss i en mörk grav;
Gravvilan – Han som vilade från sitt skapelseverk, vilar nu i graven sin sabbatsvila, samtidigt som Han påbörjar sin nyskapelse;
Uppståndelsen – Han som av oss mottog döden och graven, uppstår nu på skapelsens åttonde dag, ger oss nu livet och för oss till dagen utan afton.

Och i glädje lovsjunger vi:
Uppståndelsens dag! Låt oss upplysas, o folk! Påsken, Herrens Påsk! Från döden till livet och från jorden till himmelen har Kristus, vår Gud, fört oss fram, oss som sjunger segersången:
Kristus är uppstånden från de döda! (Ur Påskens kanon, Sång 1)

Så kom, låt oss ta emot ljuset av den Uppståndne! Den uppståndne Kristi ljus må upplysa oss alla!