Etikettarkiv: Kaj Engelhart

Zionister, bundister – klezmersånger för alla!

-Du får vara vad du vill, zionist eller bundist, men nu för tiden dansar vi alla tango och charleston! En rad i krakówsnickaren och diktaren Mordechai Gebirtigs sång ”Kum Leybke Tantsn!” avslöjar att vi befinner oss i det glada 20-talet. I en annan sång av honom gläder sig pappan åt sina tre döttrar, ”Dray Tekhterlekh”, som gifter sig en efter en – och kvar blir bara pappan…

Läs mer
alt text

Hebreisk lovprisning blev konfessionell uppstickare i reformationens Sverige

Lauda, Jerusalem, Dominum; lauda Deum tuum, Sion. Ett stycke i psalm 146 på latin i Vulgatans översättning. En av de sista fem psaltarpsalmerna i den hebreiska Bibeln, där den börjar med ett Halleluja, alltså en lovprisning. Den ingår i den dagliga judiska morgonbönen och utgör dagens psalm i den judiska festgudstjänsten på Simchat Torah, Torahns Glädjehelg: Lova Herren, Jerusalem, Sion, prisa din Gud. Han gör bommarna för dina portar starka och välsignar ditt folk där inne. Han ger fred och välgång åt ditt land och mättar dig med finaste vete…

Läs mer

Påsk i “Moses gård”

Kaj Engelhart, dialoghandläggare, Katolska stiftet

Jag vill berätta om ett påskfirande som särskilt starkt lever i mitt minne. Under en tid, när jag arbetade hos Caritas Sverige, var jag engagerad i ett par utvecklingsprojekt i Västafrika, i Gambia och Senegal, som jag ofta besökte. Utanför Senegals huvudstad Dakar finns sedan snart 60 år ett benediktinkloster, Keur Moussa, ”Moses’ gård”, uppkallat efter den muslimske tomtägaren som upplät mark. Franska munkar från klostret i Solêsmes grundade klostret på den savannliknande landsbygden, blev vänner med de muslimska grannarna i byarna runtom och lärde sig deras sånger och instrument, framför allt koran, balafonen och trummorna. På den lokala afrikanska grunden utvecklade de nya melodier och rytmer till psaltarpsalmer och andra liturgiska sånger. Allt fler svarta munkar ersatte med tiden de ursprungliga européerna. Kyrkan hade hittat hem här.

Kaj Engelhart

Jag fick fira en Påsknatt i Keur Moussa. När jag kom fram till klosterkyrkan, brann redan påskelden framför porten. En stor hög ved gav ifrån sig höga lågor och spred en kryddig väldoftande rök och ett flackande ljus. Tillsammans med de sjungande bröderna vandrade vi in i kyrkan, fint uppklädda män, och så kvinnor i underbart färgrika, eleganta och snitsiga boubouer, plus några européer.

Kyrkan badade i det kompakta afrikanska mörkret, som är tätt och varmt och tyst. Med våra levande ljus, som tänts utanför i påskelden, spred sig sakta ett skimrande sken som kastade skuggor på väggar och tak och lät de vackert stiliserade målningarna på altarväggen framträda. Motiven är scener ur evangeliet, med personerna skildrade som afrikaner i lokal dräkt, allt hållet i rött och svart.

De celebrerande tog plats i koret, övriga munkar satte sig på norra sidan, och några av dem hade musikinstrument som väntade. Så började liturgin, med munkarnas gregorianska sång och nyskrivna hymner till ackompanjemang från den harpaliknande koran med sina mjuka toner, balafonen med sin träklang och trummorna som förde den rytmiskt framåt. Böner och texter lästes och sjöngs på wollof, serér, mandinka och franska, medan den genombrutna kyrkväggen med sina rader av stora öppningar släppte in den svala nattvinden, rökelsedoften från den falnande påskelden och nattfåglarnas sång från mörkret utanför.

Det blev ett berusande firande av Herrens uppståndelse i ett nytt och annorlunda, fascinerande, sinnligt skeende. Naturligt och övernaturligt förenades i doft och ljus, ljud och rörelse, som en nästan kosmisk dans med allt som Skaparen använt i sin skapelse. Något som förstärktes av den gränslöst stjärnbeströdda natthimlen som mötte oss när vi trädde ut efter liturgin. Ingen av oss sov den natten.

PS: Besök Keur Moussa på klostrets hemsida eller på Youtube!