Påskveckan

Ulf Lindgren, domkyrkokaplan

För mig är påsken ett uttryck för ett mänskligt liv i koncentrat. Här finns alla aspekter av det vi kallar livet – och poängen med påsken är att Gud delar denna verklighet med oss. Gud räddar oss inte från livet utan till livet.
Det börjar med gemenskapen och den mänskliga närheten under skärtorsdagen. Jesus tvättar lärjungarnas fötter och äter tillsammans med dem. Här har vi en bild av livet när det är i harmoni. Men redan samma kväll slås det i bitar. Ensamhet och ångest träder in på scenen. I Getsemane misslyckas lärjungarna med att hålla sig vakna. Människan sviker sina ideal. Ensam fylls Jesus av panik och rädsla. Från “tillsammans kan vi” har vi nu gått till “ensamma kan vi ingenting”. Många människor drabbas av ångest under nätterna och har egen erfarenhet av skärtorsdagskvällen.  
Så följer långfredagen med berättelser om våld, ondska, smärta och död. Många människor lever ständigt sina liv i långfredagens skugga.
Så kommer påskafton med sin tomhet och intighet. Är allt förlorat? Var allt meningslöst? Är livet helt utan riktning?
 
På natten till påskdagen kommer ljuset tillbaka. Mörkret kan inte förstå det, inte greppa det, inte släcka det. Uppståndelsens ljus ersätter inte det som hänt tidigare, men ljuset kommer sist för att påminna oss om att mörkret visserligen ständigt återvänder men att det aldrig får sista ordet.
 
För mig är dock annandagen den kanske viktigaste dagen. Då berättar vi om Emmaus. Vardagen i vilken i upptäcker Gud. Två män, rädda och vilsna, möter en tredje som säger: “berätta, vad har hänt”. Det är först när de sätter ord på sina känslor och tankar som de inser att den som slagit följe med dem är Gud själv. Gud blir synlig mitt i vardagen när vi talar med varandra. Ljuset lyser i mörkret först när vi människor släpper in det genom att tala. Det är våra ord som gör påsken möjlig, som gör påsken till ett pågående NU.
 
Påsken handlar om livets möjlighet, dess bräcklighet och dess dolda kraft – och att Gud inte väjer för smärta, smuts och död utan väljer att dela det som vi kallar livet med oss, hos oss och i oss.

<- Tillbaka